Berggrund

Offerdal, har en areal   av 2 137,07 km2. Om man jämför med Blekinge Län så är det två   tredjedelar av dess areal. Med avseende på berggrunden kan den indelas i tre   områden, nämligen:  Ett lerskifferområde, ett område av fjällskiffrar och   till sist ett område av äldre eruptiva bergarter.

Om man börjar i södra delen av Offerdal, har man ett stort lerskifferområde, som är en del av den   stora central-jämtländska silurformationen. Det täcker sydöstra delen av socknen   upp till ett område Kälapannsjön - Oldsjöns norra ände och därifrån ungefär i höjd med Fisklösån som ligger norr om Olden och något norr om Jänsmäss-holmen   mot Önruns norra höjdsträckning. Inom detta lerskifferområde finns socknens   viktigaste jordbruks-områden. Det är framför allt sydsluttningarna intill   vattendragen, som odlats upp. Den övriga marken är huvudsakligen bevuxen med   barrskog.  Lerskifferområdet kan indelas i större och mindre områden med olika   inblandningar av kvartsit, sandsten och kalksten, men en sådan indelning torde   knappast ha något större värde i samband med ett studium av   skogs-bruket.

Detta område kännetecknas i allmänhet av långsluttande   höjder här och var, avbrutna av djupa eroderade dalar med större eller mindre   bäckar i bottnen. I gränslinjen mellan fjällskifferområdet och lerskifferområdet   före-kommer dock på sina håll tvärbranta höjder som vid Berge och Rise. Området   är i stort sett bevuxet med skog utom vad som gäller Önrun som ligger c:a 500   meter över havet. Till samma berggrundstyp räknas också Hällberget.
Det   tredje och sista området med eruptiva bergarter täcker ungefär en tredjedel av   den nordliga delen av socknens areal. Den östra halvan av denna del utgörs av   graniter och den västra av porfyrer. Vad gäller hela området ligger det till   största delen inom fjällregionen och har synnerligen liten betydelse för   skogsbruket.

Bruksrörelsen

Från det första   skedet i brukens historia finns ett sockenstämmoprotokoll från den 7 juni 1833,   där Offerdals församling tillfrågas av en översänd skrivelse från   "Landshövdingen och Riddaren von Törne", om de var villiga, att i händelse av   järnbrukets anläggande inom Offerdals Tingslags område förbinda sig att årligen   leverera ett visst antal kol till något av järnbruken. 
Betalning skulle   sedan ske efter överenskommelse med landshövdingen. På det svarade   Offerdalsborna enhälligt ja. Vad priset beträffade lovades, att kolet skulle   lämnas så billigt som möjligt. Dessutom lovade också försam-lingens medlemmar   att om stångjärnshammare anlades vid Gärdesån, skulle de igångsättas av nämnda   verk även göra några dagsverken utan betalning.
Först sex år senare   börjar tanken på järnbruk i Offerdal ta sin form. Den äldsta handling, som berör   Åflohammars bruk, är några anteckningar ur Kungl Maj: ts och Rikets Bergs   Collegie utslag i november 1839, medges rätt att på deras ägor vid Åflo bys mark   på utsett ställe uppföra en ugn, och för att tillgodogöra myrmalmen, samt en   vattenslägga av högst 7 lispunds tyngd även en spikhammare med en ässja för   tillverkning av all slags järnmanu-faktur, både för eget och ortens   behov.
Såsom allt från början utvecklades hade man stora förhoppningar   rörande brukets möjligheter för framtida stordrift. Bruksledningen verkade också   vara inställd på en snabb utvidgning av rörelsen. Vid ett sammanträde, beslöts   redan innan tre år gått vid Åflohammar, att bygga ett tre gånger större järnbruk   i Rönnöfors. Genom att flytta bruket skulle man komma närmare Örnstolsgruvan   samt myrmalmsfyndigheterna och fraktkostnaderna kunde på så sätt skäras ned.   Åflohammar skulle sedan helt inrikta sig på manufaktursmide och ta sitt järn   från Rönnöfors.
Affärerna hade av olika anledningar börjat trassla till   sig redan under 1847. Några av de äldsta delägarna blev missnöjda och gick   därför ur bolaget. Men det kom nya i stället. Efter några år hade det på allvar   börjat uppstå penningsvårigheter. Troligen kostade Rönnöfors bruk för mycket i   anläggning och konjunkturförhållandena kanske också gjorde sitt till att   försvåra situationen. Så det försattes i konkurs 1849.
Nu finns endast   ruinerna kvar av själva bruket. En man i Finnsäter, berättar hur han som ung   pojke var med, när det upptogs myrmalm, som sedan kördes till Rönnöfors bruk.   Ibland togs den ur myrar men det hände att den togs ur fastare mark   också.
I fjällmyrarna norr om Finnsäter och ända på nordsidan av fjället,   togs malmen upp på sommaren och samlades i högar att torka. På höstsidan   rostades den på fyndplatsen. Då lade man ihop stockar i flerdubbla varv, mellan   vilka det ytterligare tätades med småved. Sedan skyfflades malmen ovanpå och man   tände eld på veden. Under eldningens brann föroreningarna i malmen upp   tillsammans med veden, medan malmen samlade sig i eldstadens botten som ett   grovt grus. "Gruset" skyfflades upp och förvarades tills det blev vinter och   snöföre. Då gjordes vägar upp till malmtäkterna och malmen forslades i s k   malmslädar till bruket.
Vad tillverkades då av denna malm? Ja, det göts   spishällar till de många hemmen, våffeljärn, strykjärn, kok-grytor och   järnkaminer m m. Stångjärn levererades för vidare bearbetning till olika köpare,   till och med kyrkklockor lär ha gjutits av den s k Husåmalmen.

Rönnöfors Bruk

Något om bergkristallerna i   Offerdal

Bergkristall   förekommer på många håll t ex i Alperna, på Madagaskar och i Brasilien. I   Sverige finns bergkristall på flera ställen, men Offerdalskristallen är ovanligt  vattenklar och vacker.
Bergkristallerna räknas till halvädelstenarna och   består av mineralet kvarts, d v s kiseldioxid. De har i oslipat tillstånd formen   av sexsidiga prismor och förekommer oftast i större eller mindre klungor. De   påträffas för det mesta i metallockra. Rena bergkristaller är genomskinliga, men   kan även vara färgade. Violetta varianter kallas ametister och rökfärgade   röktopaser.
Förekomsten av bergkristall i Offerdal har länge varit känd,   och Hülphers nämner "kristallbrott" i sin bok om Jämtland och Härjedalen från   1775. Förekomsten har dock varit outnyttjad. Först på sommaren 1942 sökte   Statens Krigsmaterielnämnd kontakt med en man för att närmare undersöka   fyndigheterna. 
Doktor Zenzén vid Riksmuseet kom så till Offerdal, och   tillsammans undersökte de trakten omkring Olden. Brytningen skulle drivas av   Beredskapsnämnden, men deras olika chefer hade olika uppfattningar om driften   och motarbetade varandra, vilket gjorde att de inte kunde starta   kristallutvinningen. Denna undersökning ledde då inte till någon brytning av   bergkristall för Statens räkning, och då även syntetiska stenar just då kommit   ut i marknaden, minskades efterfrågan på Offerdalskristall.
Vintern 1945   avbröts bergshanteringen i Offerdal och gruvorna övertogs av ett mindre bolag.   Bolaget hade för avsikt att bryta blyglans, och inmutningar gjordes för detta,   men förekomsten var inte den väntade, varför man kom att fortsätta   kristallbrytningen i Småbergshögruvan. Där arbetade 7-8 man, och i början såldes   kristallerna i oslipat skick vid pensionatet på Frankrikegården.
Brytningen fortsatte under sommaren 1945 och sammanlagt utvanns ca 375   kg kristall, varav en del kasserades. Det mesta sändes till Tjeckoslovakien för   slipning. Man kontaktade även de skickliga diamantsliparna i Schweiz, men under   rådande kaotiska förhållanden i Europa under och strax efter världskriget,   försvann kristallerna på vägen, troligtvis i Tyskland. En del slipade kristaller   såldes direkt till guldsmeder i Östersund.
Numera är kristallbrytningen  nedlagd, även om förekomsten inte är helt uttömd.

Silvergruvan på   Oldfjället

I allmänhet var det kringströvande   samer, som i äldre tider fann malmförekomsterna i de norrländska   fjäll-trakterna. Så var det även beträffande fyndigheten på Oldfjället och den   senare påträffade kopparmalmen i västra Härjedalen. Upptäckaren av silvermalmen   på Oldfjället var dock död, när fyndigheten började bearbetas 1652. 
Det   tillverkade silvret levererades till kungliga myntverket för att där myntas   enligt gällande bestämmelser för privata verk. Blyet skulle alltid bjudas inför   kronan för inköp, men om kronan inte behövde det, hade bruks-ägaren rätt att   sälja det till vem han ville.
Silvergruvan på Oldfjället låg öde under   det närmaste halvseklet. Den lockade dock allt mer till nya undersökningar och   spekulationer.
Efter den första bearbetningen på 1650-talet låg   Oldengruvan sedan öde ända till slutet av 1730-talet. Genom en allmän   kungörelse, som lästes upp i kyrkorna 1731, erbjöds landets invånare att försöka   sin lycka med det nämnda bergverket. Men då inga spekulanter anmälde sig,   infordrades kapten Lundmans utlåtande, om han fortfarande ville ta upp   gruvdriften tillsammans med intressenter från Norge. Lundman svarade då, att han   inte längre hyste något intresse för bergverket, eftersom hans korrespondens med   de norska finansmännen sedan flera år tillbaka avstannat.
Den gamla   silvergruvan på Oldfjället ödelades i och med att brytningsarbetets avslutades   hösten 1738, men än en gång skulle den bli föremål för spekulation och   bearbetning. 1845 beviljades von Törne 18 års frihet från avråd av   tillverkningen. Följande år sålde han emellertid inmutningsrätten beträffande   den gamla silvergruvan till svensk-norske generalkonsuln i Hamburg Emil von   Stahl och medintressenter, vilka samtidigt bildade ett bolag under namnet Oldens   bergverkskompani
Efter denna brådstörtade avslutning på det tyska   bolagets verksamhet har den nu över 300-åriga fyndigheten vid Överoldsjön inte   lyckats locka till några förnyade brytningsförsök. Gamla gruvor har ju som   bekant ofta hundra-åriga intervaller.