Avsnitt 2: Bebyggelse och befolkning

När man en vacker sommardag passerar Offerdals kyrkby, lyser björkarnas skira flor mot den vackra, vita kyrkan. Bakom den ser man det tunga och något dystra Hällberget, mörkblått och mäktigt speglande i Hällsjöns vatten Det har rests en bautasten år 1925 vid uppgången till Offerdals prästgård och vägen till kyrkan, där berättas i ett korthugget språk något om bygdens äldsta historia, att bevarade stenåldersfynd vittnar om, att människor bodde i Offerdal för mer än 7 000 år sedan.
Ett mycket värdefullt fornfynd, hittades 1881 i närheten av Trolltjärnsbäcken i Åflo. Det var en spjutspets av ben, som enligt expertisen sägs vara det nordligaste fyndet från den äldre stenåldern. Det har även påträffats många andra stenåldersfynd på olika platser inom socknen, bland annat i Änge samt vid Långan och Landösjön. I hembygdsföreningens ägo finns klubba, spjut- och pilspetsar från denna tid.

1928 upptäcktes intressanta hällristningar i Gärdesån. De gamla hällristningarna från övergången mellan äldre och yngre stenåldern, kan sammankopplas med liknande hällristningar i Norge. Detta fynd berättar för oss, hur de första bebyggarna i västra delen av Offerdal försökte dra till sig jaktlyckan genom att i stenhällar avbilda det djur de tänkte fälla. De jaktmagiska älgfigurer som avbildats, tyder på att älgen redan då var ett talrikt före-kommande villebråd av stor betydelse för den då levande jägar- och fiskarbefolkningen. De allra tidigaste bo-platserna liksom hällristningarna var lokaliserade till sjö- och flodstråk. Först med jordbrukets införande klättrar bebyggelsen uppåt på åsarna, vilket återspeglas i de nu så talrika Ås-namnen bland Offerdals bynamn. Vid järnålderns inträde 600 f Kr och fram till slutet av 1000-talet och under vikingatiden, 880-1066, blir fynden tätare. I Säter, en av de äldsta byarna i Offerdal, hittades 1886 en myrjärnstacka, troligen i en gammal gravhög samt en oval spännbuckla, härstammande från folkvandringstiden eller den äldre vikingatiden.
Ur biologisk synpunkt är inflyttningar av större intresse än utflyttningar. Inflyttningarna är fram till 1825 mycket obetydliga. Från 1825 till 1850 sker en stark höjning till omkring 200 inflyttade per femårsperiod. Denna in-flyttningsfrekvens bibehålls i stort sett ända till 1915- 20, då en stark inflyttning sätter in. Inflyttningsantalet stiger till över 1 000 per femårsperiod 1950. Utflyttningarna beskriver i stort sett samma förlopp, men är större speciellt för kvinnor.
Det som drabbat Offerdal kring 1915-20 är att döma av flyttningssiffrorna helt enkelt "den nya tidens" inbrott med förbättrade kommunikationer och där av följande större rörlighet i befolkningen.
Den första större antropologiska undersökningen i Sverige, utfördes av en professor 1893. Han undersökte en årgång värnpliktiga från Jämtland. Materialet var inte så stort, men efter en geografisk uppdelning säger sig han ha funnit att Offerdal skiljer sig från de övriga västjämtska socknarna med samma dialekt genom en betydligt högre kroppslängd. Även olikheter i hår- och ögonfärg skulle finnas. Två senare beväringsundersökningar (1902 och 1926) har emellertid inte kunnat verifiera detta resultat.

Den samiska bebyggelsen i Offerdal

Redan under vikingatiden fanns det samer i Jämtlands nordligaste fjällområden, även om man inte kunnat påvisa, att de hållit sig kvar där hela medeltiden igenom. Till övriga fjälltrakter i Jämtland torde
däremot inga samer ha hunnit tränga ner förrän efter medeltidens slut. Man torde emellertid kunna räkna med inte bara att samer funnits i norra Jämtland under 1560-talet utan även att de under samma årtionde börjat utbreda sig över mellersta och södra Jämtlands fjällområden. Från kyrkans sida gällde det att föra den samiska missionen framåt. Från början var jämtlandssamerna för den skull hänvisade till Åsele, som 1648 blivit samemarksförsamling. Det kom emellertid att bli prästerskapet i Lit, som i första hand ombesörjde religionsvården bland samerna i Jämtland. Tidigt försökte man dock skilja Föllinge socken från Lit till eget pastorat under motiveringen att Föllinge kyrka låg bekvämt till "för de i Hammerdals, Lits och Offerdals pastorater flyttande samer". Planen genomfördes 1746. Pastorn i Föllinge blev då samtidigt pastor för alla samer, som fanns Jämtland och Härjedalen.
Från år 1900 låg under ett tiotal år framåt all renskötsel nere inom Offerdals sameby. Vid samebysammanträdet i Jänsmässholmen den 21 maj 1909 blev emellertid frågan om renskötsel inom samebyn aktuell igen.
Redan 1910 hade frågan om en delning av Offerdals sameby börjat behandlas. Det hängde samman med en planerad nyindelning av samebyarna i Jämtlands län. Detta skedde också 1915. För Offerdals del skapades av den gamla samebyn två nya byar, Offerdals västra respektive östra sameby. Offerdals västra sameby kallades även Kalls östra sameby, men dess namn blev senare Sösjö sameby. Offerdals östra sameby kallades då endast Offerdals sameby, numera kallas den för Jovnevaerie. Offerdals västra sameby omfattade efter den nya indelningen Sösjöfjäll och den del av Oldfjäll, som låg väster om Överoldån, Överoldsjön, Korsvattsån, Korsvattnet, Skuolkenjaure, Klåmkenjaure, Klåmkbäcken, St Mjölk-vattnet, Burvattsälven och Burvattnet. Till samebyn hörde vidare de delar av de inköpta hemmanen Björkede och Sösjö, som låg på norra sidan av Holderströmmen och sjöarna Torrön och Holdern, samt hemmanet Frankrike och skattejordlägenheten Kvarnbacken. Offerdals östra sameby omfattade Grubbdalsfjäll, Sten- och Ansättfjäll och den del av Oldfjäll, som låg öster om Offerdals västra samebys östgräns, samt de inköpta hemmanen Ansätten och Juthatten.

Isolering och släktgiften i Offerdal

I äldre tider, före det moderna kommunikationssystemets utveckling, rådde i allmänhet en betydande geografisk isolering på den svenska landsbygden. Vid ingående av äktenskap var det också naturligast att välja en äkten-skapspartner från den närmaste omgivningen. Alltför starkt släktgifte kan vara skadligt i vissa fall, om det i de berörda släkterna finns sjukdomsbringande arvsanlag. Man träffar dock hos gemene man ofta på en överdriven rädsla för släktgiften, t ex kusingiften. Släktgiften kan vara skadliga för avkomman, om det finns skadliga arvsanlag i släkten och det är alltså inte släktgiftet som sådant som är skadligt, utan det förhållandet att de skadliga arvsanlagen har större möjligheter att göra sig gällande vid släktgiften. Avståndet mellan äktenskapskontrahenter Man borde vänta sig att finna att avståndet mellan födelseorterna hos människor som ingått äktenskap är större nu än i äldre tider. Alla äktenskap har studerats som ingåtts mellan åren 1861 och 1920, där båda kontrahenterna var ifrån Offerdals socken. Tabell l visar medelavståndet i kilometer mellan makar i fyra olika tidsperioder (15-årsperioder) samt procent-talet äktenskap med båda makarna från samma by. Resultaten får anses peka på att Offerdal åtminstone fram till 1920 fortfarande var en stor isolerad bygd. Kusingiften
Procenten kusingiften i Sverige ligger normalt omkring 0,5 till l %. De högsta kända värdena ligger omkring 6 % i en del avlägset liggande bygder i Norrbotten. Tabell 2 visar procenten kusingiften i de fyra olika geografiska underområdena för Offerdal. Vi ser här genast att det södra området hade en kusingiftesprocent som inte nämnvärt avviker från vad som var normalt på den svenska landsbygden då. I de tre andra områdena hade man däremot klart högre siffror. Västbygden hade den högsta siffran. För hela socknen var det nära 2 % kusingiften, vilket man kan se var högre än normalt. Tabell 1 Avstånd i km mellan makarnas hembyar samt % äktenskap, där båda makarna var från samma by.

Tabell 2 Procent kusingiften i fyra olika områden i Offerdal.