Fisket i Offerdal

 Så långt man kan bedöma saken, utgör de inom   Offerdals socken helt eller delvis belägna vattnen från varandra något skilda typer. Först kan nämnas, Mjölkvattnet, Burvattnet, Långvattnet, Stensjön,   Korsvattnet, övre Oldsjön och Åckersjön m fl. Till andra gruppen hör Nedre Oldsjön, Rönnösjön, Gärdessjön, Hällsjön och Näldsjön. Dessutom finns några mindre sjöar som utgör en övergång mellan de förutnämnda typerna, t ex Västsjön och Ångsjön. Den tredje typen utgörs av en enda sjö, som är den största sjön   inom kommunen, nämligen Landösjön.

 Landösjön är en ca 30 km lång sjö med en genomsnittlig bredd av ungefär 2 km, en yta på ca 6 000 har.  Sjön är mycket djup. Det lär finnas djup på ända upp till 80 meter. Landösjön är i fiskehänseende helt olika andra när-liggande sjöar, där laxöring och röding går inne vid stränderna och t o m kan fiskas med utter.

 Av rödingen fanns två slag, den röda och den grå, som bägge sorterna är storväxta och kan  väga flera kg. Den röda sorten är en utomordentligt fin fisk.
 Laxöringen har nog i äldre tid mest fångats på långrev. Långreven förde det goda med sig,  att en stor mängd lake också fångades. Samtidigt var det ett spännande  sportfiske. Sikfisket, bedrevs huvudsakligen med nät och not samt en i själva  forsfallet anbringad sänkhåv, som medelst en vinscharm och spel sänktes strax nedanför själva fallet och därefter hastigt upphissades.

Jakten i Offerdal

  "Jordbrukarn göd sig fiskarn föd sig men jaktarn han svält   ihjäl."  Om jakten som näring redan tidigt trängdes i bakgrunden av   jordbruket, så är dock odiskutabelt, att den en gång jämte fisket var den första  och enda näringen här. 
 Jaktmarker: Det ojämförligt rikaste viltområdet  låg västerut mot Kall och fjällen. Där höll sig älg, björn och lodjur, och i de   angränsande fjällen, varg och järv länge kvar. Ett tredje område mellan sjöarna  Åckersjön och Landösjön samt förbi Landöns by och österut var även ett rikt   jaktland. 
Villebråd:
Älg: För människorna här har älgen spelat   en mycket stor roll under alla tider, och spår efter jakt på den finns överallt   i form av älggropar. Älgen dominerar också i stenåldersmannens ristningar i   hällen, där den framställdes i jätte-lika proportioner och t o m spåren återges   i klippan. Om den ursprungliga älgen här uppe, vet man genom gamla hornfynd, att   dess horn var utpräglade skovelhorn, med stora skovlar och korta taggar.
Björn: I trakten norr om Landösjön fanns det tydligen gott om björn i  forna tider. Vid byn Enarsvedjan finns det ett ide, som sägs vara fullt behållet  med tak och allt. 
Varg: Vargen var det mest hatade och fruktade av   alla rovdjuren. Den var den ojämförligt störste skadegöraren och under   vinterkölden kunde den t o m angripa människor. Det var länge gott om varg. Men   mot slutet av 1800-talet tillgrep man gift, (stryknin) mot den. Den utrotades då   i huvudsak från denna sockens fjälltrakter.

 Järv:  Även om en fast stam  saknas inom socknens gränser, så är järven dock inte utrotad.  Prästen Genberg i Offerdal hade en   tam djärv som det är skrivet om i Offerdalsböckerna.
 Lodjur: Lon eller   Gaupa var vid 1900-talets början utrotad här men på senare år har det blivit  gott om dem igen. 
 Mård: Mården har också under längre tid varit borta   men på sista tiden återkommit, sannolikt söderifrån. Man kan säga, att den varit   borta ungefär ifrån första världskrigets början och till slutet av det senare.
Utter: För närvarande verkar det som om uttern håller på att  försvinna. Kanske beror det på att tillgången på fisk blir allt sämre,  isynnerhet i bäckar och åar.
Mink:  Minken är en dålig jägare av   följande skäl: Han har dåligt väderkorn, han kan inte konsten att smyga, han har  ständigt bråttom och rusar fram, han är inte listig och vidare saknar han   skyddsfärg. Han utfiskar inte vattnet metodiskt. Efter en bäck går han långa  sträckor uppe på land, för att sedan gå ner på somliga ställen och fiska, om han   drar ihop förråd, så kan han lägga sig där lång tid och bara äta och  sova.
Räv: I vår utredning finner vi att fjällräven varit  otursförföljd. Förr var det så gott om den att dess skinn var billigare än  rödrävens. Såväl vit- som blåräv fanns. Ända in på 1900-talet kunde ett och annat strövande exemplar påträffas. 
Bäver:  Av bävern, har vi inga andra spår än hans en gång i tiden bedrivna arbete i bäckar och åar. 
Skogsfågel: Skogsfågeltillgången har stora variationer.   Sannolikt har det alltid varit så, fastän stammarna kanske i forntiden höll sig   mera konstant. Tjäder och orre är svåra att förstå sig på. Det finns stundtals   rätt gott om fågel men ytterst sällan får man se riktiga ungkullar. Och rätt som det är, är fågeln också försvunnen. Tiden för förra världskriget uppträdde   plötsligt mycket fågel, och då var det även stora ungkullar.  Men sedan avtog  tillgången mer och mer.

Jakt och fångst: 
Att både vapen och fångstmedel   använts här är uppenbart. Vi har tydliga bevis på att spjut med sten- eller   benspets använts. Flintlåsgevär och lodbössor var i huvudsak björnjägarnas   utrustning vid de föregående seklernas storviltjakt.