Från fattigklubba till ålderdomshem

Under den katolska tiden ombesörjdes fattigvården huvudsakligen genom kyrkan och de religiösa organisation-erna, och drevs med avkastningen från kyrkogodsen och genom gåvor till kyrkan. Den enskilda välgörenheten var också stor.

Efter hand kom socknen att äga en institution, "fattigsamhället", som främst rymde bygdens fattiga med eller utan hemortsrätt men också begreppen fattigkassa, fattigklubba, fattigbössa, sockengång eller kringgång, eller sedan församlingen indelats i rotar, rotegång, utackordering och bortauktionering till lägstbjudande av gamla, sjuka, barn och ibland hela barnfamiljer. Fattighjonen, som de allmänt kallades, var till större delen gamla och orkeslösa personer men ibland också av konstitutionellt svaga och efterblivna stackare, som aldrig orkade med den hårda kampen för tillvaron.

Fattigkassan
En tillsatt myndighet, ibland kallad "de äldste", som motsvarade ett sorts kyrkoråd, hade hand om fattigvården. Redan tidigt hade socknen en "Fattigföreståndare". Denne liksom ledamöterna försökte hjälpa de fattiga. De förfogade över den s k fattigkassan. En sed var, att vid bröllop och begravningar skulle en tallrik skickas runt bland gästerna för att ta upp kollekt till fattigkassan och lasarettsvård. Fattigbössans innehåll vid kyrkan gick också till denna kassa.

Kringgång
Ibland ansågs den fattige vara så fattig att det beviljades "full försörjning" genom kringgång och då med början i en viss by inom roten.
I de gamla protokollsböckerna ser man, att antalet rotar växlat i proportion till antalet fattiga. De verkar ibland ha varit sex och sju, men också bara tre och fyra rotar. När fattighjonen beviljats rotegång och börjat sin trista vandring, medfördes fattigklubban, till den gård, som skulle ta emot.
Fattighjonen hade inte mycket med sig, när de skulle "gå på socken", en anteckningsbok var de emellertid tvungna att ha med, även om de varken kunde läsa eller skriva. Det fanns alltid någon, som kunde hjälpa dem att kvittera och erkänna deras vistelse i de olika hemmen. De fick uppehålla sig i föreskrivna gårdar en till fem dagar, uträknat efter gårdens skattetal, och de skulle gå runt efter en viss turordning. De som orkade fick gå mellan gårdarna medan skröpliga hjon fick fattigskjuts.

Bönderna som satt på sina gårdar hade alltid födoråd eller undantag att falla tillbaka på. Det kunde ibland ordnas på ett ganska tidigt stadium och omfattade ganska ofta sjuka barn. Det skulle hindra att de kom på socknen. Födorådet var böndernas försäkring och trygghet. Sämre var det för många andra, i synnerhet när sjukdomarna kom och krafterna svek. Då var det inackordering eller rotegång som väntade. De fåniga och efterblivna eller sinnessjuka var ett kapitel för sig. De hölls ofta borta ur folks åsyn genom att stängas in i mörka kammare och kyffen utan att få varken sol eller frisk luft. Det hände också, att svårare fall hystes fastkedjade i ladugårdar och fähus eftersom många skämdes över dem.

1778 kom en lag, där modern ägde rätt att hemlighålla både sitt eget och barnafaderns namn. Oönskade barn kunde då lämnas in på barnhus, utan att någon visste vilka föräldrarna var. Från barnhuset utackorderades de ibland till landsbygden direkt genom direktionens försorg, eller också kunde de bortauktioneras till lägst-bjudande sedan de kommit fram till bestämmelseorten. Många barns lott i stad och på landsbygden var annars att gå omkring och tigga sitt bröd. Förbudet mot kringgång är inte äldre än 100 år. Ända in på 1900-talet förekom barntiggeri.

Bland det första Offerdals fattigvårdsstyrelse hade att ta ställning till i och med inrättandet av en fattiggård var att få någon lämplig person, som kunde sköta rörelsen.

Under 1900-talet har ord som fattighjon och inhyseshjon försvunnit ur vokabulären. Fattiggården började kallas ålderdomshemmet eller bara "hemmet". Hemmet började emellertid trots reparationer och vissa förbättringar vara i rätt dåligt skick. I en skrivelse 1944 framhöll en fattigvårdskonsulent att en omfattande reparation var nödvändig och bad om en utredning om lönsamheten att behålla byggnaden i Åflo som ålderdomshem. Frågan bordlades i fattigvårdsstyrelsen till ett kommande sammanträde och behandlades sedan 1944. Man beslutade då att gå till full-mäktige med begäran om att fattigvårdsstyrelsen skulle förbereda en byggnadsplan och ritningar för ett nybygge. Man köpte tomt i Ede och i oktober 1954 invigdes ålderdomshemmet av landshövdingen i Östersund. Detta var en stor dag i Offerdals historia, vilket markerades med allmän flaggning i bygden.

Från ättsamfund till kommun

Samhället förutsätter sammanhållning, och den sammanhållande kraften hos de första jägarna, som sökte sitt byte i Hällbergets och Almåsabergets skugga, har varit blodsbandet, familjen och ätten har hållit ihop. Vi vet inte om jägarna levde i månggifte, lika väl som att de kan ha haft smak för kannibalism, och dessa ättsamfund kan alltså ha varit rätt stora, trettio eller fyrtio personer som följts åt under familjefaderns eller släktäldstens ledning.

När åkerbruk och boskapsskötsel gjorde sitt insteg i Jämtland förändrades levnadsförhållandena och därmed också samhällets organisation. Man kan tänka sig att jägarna bytte åt sig boskap mot skinn och trålar och att de haft jakt och fiske som minst lika viktiga näringar som boskapsskötseln. De blev så småning-om bofasta i sina byar uppe på höjderna men det ändrade inte det faktum att blodsbanden fortfarande ut-gjorde den förenande kraften. Byarna var släktbyar, de religiösa banden fanns också. Man offrade för att inte kon skulle gå i sin, för att smöret inte skulle härskna, för att köttet inte skulle surna. Det är i samband med religionen som en samhällelig organisation i mera tydlig bemärkelse växer fram.

Liksom jägarsamhället haft sin ledare fick också bondesamhället sin, nämligen blotförrättaren (offerprästen) som kom att bli en hedrad person. Skillnaden mellan rik och fattig fanns förut, men genom en sådan kult-befattning infördes ytterligare ett moment. Bonderepubliken Jämtland var under ett par sekler före norr-männens erövring 1178 indelat juridiskt och politiskt i fjärdingar. Offerdal tillhörde vid sidan av Undersåker, Alsen och Rödön den västra fjärdingen och bildade eget tingslag. I det sammanhanget har storbönderna varit betydelsefulla personer, de var stöttepelare för en vidare politisk organisation. Deras makt vilade på en ansedd släkt, rikedom, underlydande med vapen i hand och ämbetet som blot-förrättare.

Katolska kyrkans seger på 1100-talet innebar en stor förändring av samhällets organisation. Även om stat och kyrka ofta förde en bitter strid sinsemellan om makten, så samarbetade de när det gällde att göra slut på det gamla bondesamhällets traditioner.

Hur det egentligen gick till när jämten sadlade om från tron på asarna till Kristus vet vi ingenting om. När kyrkan byggdes i Offerdal uppstod samma förhållande som när hednatemplen byggdes. Det blev fråga om ett ekonomiskt samarbete fast nu i större skala, hela socknen skulle vara med. Skattskyldigheten gentemot kyrkan skapade ytterligare ett gemensamt intresse för sockenborna. Politiskt lydde Jämtland under Norge, därifrån var vägen kort, men kyrkligt under Uppsala. Från katolskt håll visades en viss respekt för all-mogens rättigheter. Ärkebiskopen stadgade 1425 att prästen vid påsktid var skyldig att avlägga räkenskap för kyrkans inkomster och utgifter inför sockenmännen. Församlingsborna betraktades som en likvärdig mot-part. Det var först med lutherdomens införande som detta upphörde. Då blev allmogen ställd under för-myndarskap på ett mera hårdhänt sätt. Kontrollen över kyrkans ekonomi lades i kronans händer, trots att den reelle ägaren till inventarier och byggnader fortfarande var församlingen.

Vidd övergången till protestantismen vid mitten av 1500-talet kom prästerna att gå statens ärenden, de representerade inte längre den katolska kyrkan. En följd var att församlingens kontroll över för-valtningen av kyrkans egendom upphörde. Det blev annorlunda 1645 då vi kom att lyda under Sverige. Prästerna blev nu erövrarnas propagandaorgan.

I 1650 års prästerliga privilegier stadgades om sockenstämmor. Det äldsta sockenstämmoproto-kollet från Offerdal är från 1725. För det mesta hölls de höst och vår. Prästen var självskriven ordförande och sekreterare och protokollen justerades av läskunniga och betrodda män. Vid stridigheter mellan ordföranden och stämman hände det att de vägrade justera, och ordföranden måste övertala någon att intyga riktigheten av protokollet. Man får en känsla av att prästen genom att föra motståndarens mening till protokollet i själva verket gav honom en form av bestraffning, vad han sagt och hans namn fanns där noterat. Efterhand blev sockenstämmans ledamöter mindre benägna att tysta ta emot tillrättavisningar från ordföranden. Deras motvapen i sådana situationer var att vägra justering eller också avlägsna sig från sockenstugan.

En fråga ofta dominerar protokollen under 17- och 1800-talen är fattigvården. Beslut som gällde hälsovården i socknen aktualiserades tidigt. Ordföranden klagade i ett anförande över att offerdals-bönderna inte vände sig till läkare när de blir sjuka, utan litade till Gud och menade att ingen und-kommer sitt öde.

När koleran härjade på 1830-talet beslöts att inrätta särskilda "Curhus" ute i byarna och lämpliga personer utsågs till sjuksköterskor. 1849 bildades en "Sundhetsnämnd" som bestod av tolv personer, var och en med sitt distrikt som hade till uppgift att rapportera inträffade kolerafall.

Ett sockenapotek hade anskaffats med kyrkans medel redan på 1760-talet. Det tycks inte ha existerat kontinuerligt utan var föremål för upprepade beslut under 1800-talet.

De motsättningar och stridigheter som avspeglas i stämmoprotokollen uppstod ur konflikter mellan sockenmännen och ordföranden - prästen. Prästen stod på de statliga myndigheternas sida, och var den som alltid påpekade vikten av lydnad mot överheten, det var han som tillrättavisade och förebrådde. Det fanns även andra motsättningar, mellan de olika delarna av socknen, mellan byarna. I mitten av 1800-talet dök problemen upp på allvar för att sedan bli allt flera. Var skulle skolan placeras? Var skulle veterinär och läkare bo? Dessa frågor var i sin tur beroende av hur vägarna gick.

Hur bygden omkring Ede dominerade framgår också när man kommer in på kapitlet post och telefon. Kommunalstämman beslöt 1890 om telefon Ede – Nälden. Kostnaderna för stolpar utdebiterades på sockenborna.

I slutet av 1700-talet hämtades posten från "Frösö Postcontoir" och fraktades till prästgården i Ede.

De lokala intressena gick fortfarande mot varandra i kommunalpolitiken. I många frågor kan i våra dagar partitillhörighet avgöra ställningstaganden, men gäller det ärenden som gynnar en sockendel mer än andra, då betyder bytillhörigheten mera, då går skiljelinjerna efter rent geografiska mönster.

Offerdal var förr en ganska isolerad bygd. Sockenmännens känsla av att tillhöra en avskild, sluten värld gav dem motståndskraft mot högre myndigheters direktiv och reformsträvanden. De vågade vara "olydiga" mot överheten när deras förordningar inte passade. I våra dagar är isoleringen bruten. Moderna kommunikationer, vägnätets utbyggnad, tidningar och radio och TV har rivit murarna. Traditioner och gamla värderingar har samtidigt luckrats upp. Skepsisen mot nymodigheter som fanns förut har minskat. Stat och kommun samarbetar mera friktionsfritt. Detta samarbete har även medfört större påverkan och kontroll från länsstyrelsens och statens sida. Principiellt håller man fast vid den lokala bestämmanderätten som en demokratins hörnsten, men i verkligheten har den inte längre någon större betydelse. Om statsmakterna skulle binda den lokala myndigheten på det här sättet i större utsträckning kommer det att medföra ett minskat intresse från medborgarna att åta sig kommunala förtroendeuppdrag och ökad risk för byråkratisering av det politiska livet.

En professor i nationalekonomi tecknade en framtidsvision av Norrland, där landsbygden var helt avfolkad, alla hade sökt sig till städerna, och ute i skogarna fanns det bara enstaka barackbyar för skogsarbetare, och de övergivna gårdarna hade förvandlats till sommarställen för stadsborna. Vi skulle, menade han, alla tjäna på en sådan centralisering av bebyggelsen, och jordbruket var inte mera bärkraftigt än att det kunde rationaliseras bort. Men vad han inte tog med i beräkningen, det var att många helst vill bo i staden men det finns också många som föredrar landsbygden, och den individuella inriktningen väger mycket tyngre än välbetänkta ekonomiska hänsynstaganden. Det behövs bara att en högkonjunktur plötsligt viker så kommer flykten från landsbygden att upphöra. Och konjunkturer har i alla tider varit som vädret, både si och så.

Offerdal kommer aldrig att avfolkas så länge som människor kan hämta sin bärgning där och det har de gjort nu i 7-8 000 år.