"De framsocknes" fäboddrift i Offerdal

Det är svårt, att komma längre tillbaka i tiden än till mitten av 1600-talet, men fäboddriften har pågått långt dessförinnan med tanke på den urgamla bygd, som Offerdal är.

Vid försöken att fastställa var offerdalingarna i äldre tid hade sina fäbodar i fjället är inte lätt. Visserligen har en stor del av fäbodarna fått sina brukade namn från respektive bynamn. Men - nu är att märka, att inte alla bybor i en by hade fäbodställen i den fäbod, som kommit att bära byns namn, utan den ene kan ha haft sin fäbod här och den andre där. Dessutom finns på annat sätt namngivna fäbodar, vars uppkomst och namn är svåra att utreda.

Gamla Kaxåsbodvallen har säkerligen varit den fäbodvall, som låg överst i nuvarande byn Finnsäter och troligen liksom trängdes ut av detta nybygge. Detta stöds också av en nybyggare i Finnsäter som dödades av en Offer-dalsbo på en auktion i Ekeberg, då han kom körande med ett kontlass för försäljning, varvid också kontlasset trampades sönder. Det skedde på 1800-talet.

De flesta fäbodarna verkar ligga på 500 - 700 meter över havet.
I slutet av 1800-talet och början av 1900-talet var fäbodlivet i full blomstring för att under kommande årtionden
avta något. Orsaken till det var främst att mejerier startades på flera platser i socknen. Trots höga mjölkpriser återgick ändå bönderna vid tiden för första världskriget i rätt stor utsträckning till buföring. Orsaken till det var nog att man ville trygga sig mot den livsmedelsbrist, som rådde.

Fäbodvägar
Största problemet för fäboddriften i de här berörda trakterna har varit fäbodvägarna. Ingenting torde ha fram-kallat så oproportionerligt stora kostnader, så mycket besvär och ibland olyckor och livsfara för både djur och människor, som färderna till fäbodarna under äldre tid.

Längst och besvärligast har säkerligen fäbodvägen varit för de s k "framlänningarna" d v s folk från Rödön, Frösön, Näskott och Alsen. Näskott och Rödöbor skulle buföra till Elgsands, Gammal- och Bölesbodarna på norra sidan av "Åckerruene" (Åkersjörun).
Det fanns emellertid även andra fäbodvägar. Liens byamän hade någon tid sin egen fjällväg tvärs över Landösjön, där flotte användes att frakta kreaturen på. Denna flotte roddes av fyra man och var sannolikt gjord av timmer.

En "buförsdag" i slutet av artonhundratalet

Några bönder, som hade sina kor i Rönnöbodarna, hade bestämt, att de skulle fara till fjälls kl 3 en tisdags-morgon strax före midsommar. Det behövdes även för fodrets skull att man drog iväg, för man hade redan fått inskränka på fodergivorna för att kunna klara sig fram tills det blev grönt på marken.
Redan på måndagseftermiddagen satte man igång med förberedelserna. Klövjesadeln med mes och kistor var det första, som togs fram. Rep och vidjor kunde behöva bytas, för på dem berodde det om man inte skulle tappa klövjen på den dåliga fjällstigen. Byttor för smör och grädde togs fram, tvättades i hett vatten med enris i för att få friskare smak och lukt, och packades ned.

Alla stugorna skall ha bodtöser under sommaren. Därför blir det två "bulag" som slår sig samman för färden till fjälls. Även "körarna" hörs vara i antågande. När alla har kommit samman blir det omkring 50 kor, förutom några ungdjur, som skall till bodarna.

I stugorna plockades den mat, som butösen skulle ha med sig. Det var mjöl, gryner, kaffe, socker och krusa (småkakor), vetebröd, rågbröd samt tunnbröd av både korn och ärter. Därtill kom också rökt fläsk samt saltat kött. Salt och kryddor samt löpe inte att förglömma. En del saker fanns kvar i fäbodarna sedan flyttningen förra hösten. Det var sådana saker som tråg, rännor och skäppor, kittlar, som kunde vara två eller tre stycken, rör-spadar, stävor, hinkar, en mjölkså samt kärnholk, kokkärl och porslin.

Det blir ett stort följe, som drar fram efter vägen under ett väldigt klockande och pinglande. Först kommer ett körlass med bodtösen högst däruppe. Hon lockar på sina kor så att det ger eko i den tidiga morgonen. Det gäller att redan från första stund göra sin röst känd för sina kor och få dem att lyssna till dess locktoner. Så kommer hela flocken i en lång rad. Det var inte så stor omväxling eller så många nöjen för barnen på den tiden, så en "buförsdag" var en upplevelse för dem. En del av kreaturen bär sina bindslen om halsen. Alltid blir det litet lättare för hästarna med lassen. Det skall också visa sig vara behövligt, när man längre fram lämnar vägen och måste lasta över på hästryggarna.

Så småningom är allt påbundet och den sista och besvärligaste biten tar vid. Vägen är ju bara en klövjestig och kan på många ställen vara besvärlig att ta sig fram på. På flera ställen är det bara sankmark där hästarna lätt trampar ned sig. Trots att hästarna som är vana, att med klövjen ta sig fram, även där det synes vara omöjligt, händer det att man fastnar i ett dyhål. Korna, som nu förstå vart det skall bära, längtar till fjällen och ökar takten. De har ingen börda att bära och kan lättare ta sig fram.

Bodtösen samt kofösarna får genast sätta igång med att göra i ordning i stugan, göra upp eld och koka kaffe. Snart kommer även karlarna med hästarna och då skall det smaka bra med mat och kaffe. Avlastningen går med fart, men innan man sätter igång med uppackningen, måste man få något inom västen.

I bodstugan har bodtösen sitt att göra. Allt kan man ju inte hinna med första dagen, så det nödvändigaste får komma först. Tråg och mjölkkärl skall tvättas upp så det är klart till kvällen. Stugan behöver en grundlig uppsnyggning, för råttorna har varit framme och ställt till oreda under vintern. De tidningar, som man med mjöl-klister satt upp på väggarna, har råttorna gnagt stora hål på. Förr hade man nog inte tidningar att sätta upp. Då fick man vara nöjd med träväggarna, men när de var renskurade var det nog lika snyggt. I senare tider blev det så några tapetstuvar, som fick pryda väggarna. Många jultidningar med sina illustrationer har fått göra samma tjänst och gjort rummet lite roligare.

Dagen är nu så långt framskriden, att det är tid att föra in korna för mjölkning. Efter den första dagens arbete är det bara släppandet av hästarna på sommarbetet, som återstår. Kvällen har kommit och alla kan gå till vila.

Färdleder

Stigar, vägar och deras tillkomst och utveckling inom Offerdalsområdet
Vem eller vilka trampade upp den första stigen i Offerdal? Var det de vilda djuren, som på vandring till sina betes- och vattenställen följde samma leder och började bilda stig? Var det jägaren eller krigsmannen, som lämnade sin spjutspets vid Trolltjärn för 7-8000 år sedan, eller var det hällristarna vid Gärdesån för drygt 4000 år sedan, som var de första vägpionjärerna?

Färdsätten var gång, ritt och klövjning, då färderna gick på land, och med någon sorts båt, då de gick över vatten under sommartid. På vintern var förhållandena gynnsammare, för då var sjöar och myrar tillfrusna och var lättare att befara. Vägarna eller stigarna fick därigenom karaktären av de nära vägarna. Eftersom människorna ökade i antal, växte också flera byar fram, i och med det så uppkom behovet av förbindelse-vägar mellan dessa olika enheter.

Frånsätt byvägen eller bygatan, kan man urskilja vissa andra grupper av vägar, som döps efter den färd-uppgift de hade. Kyrkvägen, som ledde till Guds hus. Tingsvägen, dit fogden residerade, Kungsvägen, där landets regenter gjorde sina Eriksgator, Pilgrimsvägen, till S: t Olofs grav i Trondheim samt handels-vägar. Offerdal har tydligen inte genomkorsats varken av Kungsväg eller Pilgrimsväg men däremot torde vi haft leder, som benämnts kyrkväg och tingsväg.

Några vägar som kunde användas för hjuldon fanns inte inom Offerdal före mitten av 1600-talet. Vagnar hade då ännu inte tagits i bruk, utan man fick fortfarande hålla tillgodo med gång- rid- och klövjestigar, som även kunde köras med släpa.
Det skulle dröja ända fram till 1800-talet innan den stora "väckelsen" för vägarna började göra sig skönjbar i dessa trakter.

En vägtyp, som i detta sammanhang inte vidare berörts, är isvägarna över sjöar. Innan det egentliga vägnätet tillkom, torde vintervägarna över myrar och sjöar ha en synnerligen betydelsefull ställning som trafik- och transportleder. Det var givetvis på vintern, då dessa vägar kunde nyttjas, som folket skaffade hem de tyngre produkter, som erfordrades för både hushåll och jordbruk under sommarperioden.
Sannolikt var också de flesta sjöar, som var belägna mellan byar och samhällen, utprickade med ruskor för att vägleda de farande och underlätta plogningen.

Att vägfrågorna än i dag har stor aktualitet, kanske större än under 1800-talet men på ett annat sätt, kan man nog med fog påstå. Förr var det människan - vägen, nu är det bilen - vägen. När man har bil och betalar dryga avgifter för den, då vill man också ha goda vägar. Vem har inte bil numera?

Näldsjön som trafikled

Näldsjön hade redan tidigt stor betydelse som trafikled vintertid genom en stickad led från Änge mot Nälden och sommartid med roddbåtar mellan de olika byarna runt sjön. Ända fram till 1860-talet gick det kyrkbåt från Stavre till Änge.

När ångbåtstrafiken på Näldsjön i slutet av 1870-talet sattes in fick trafik- och flottningsleden ännu större betydelse. Änge by var vid denna tidpunkt en livaktig plats med allehanda industrier och småföretag. En av båtarna som gick mellan Änge och Nälden var ångaren Nälden.

Ångaren Nälden tog 125 passagerare samt 10 tons last. Ekonomiskt gick båtföretaget mycket bra. Men så blev det konkurrens och sattes in fler båtar i trafik för att konkurrera med "Nälden". Detta hade till följd, att så gott som alla båtbolag fick göra konkurs.

Först i raden var ångslupen "Gurly". Den var ursprungligen byggd för drottning Viktorias räkning. Men när drottningen skulle gå nerunder däck, stötte hon huvudet i taket, och tappade hatten. Båten blev då kasserad och såldes hit upp för att gå i trafik på Näldsjön. Sedan såldes båten till Kall, där den gick på sjön Juvuln. Sedan sattes en annan båt in i trafik, "Offerdal", men den var mycket dålig, och det dröjde inte länge förrän den kantrade.

Biljettpriset till Nälden var 1:25 tur och retur, och varufrakterna 50 öre för hundra kg. För bogsering av timmer var betalningen 2,3 öre per stock, och det var grova stockar på den tiden.

Detta var något om båttrafiken, att Näldsjön som trafikled vintertid varit av minst lika stor betydelse som sommarens sjöfart kan nog sägas. Forbönderna i Offerdal torde nog ganska tidigt ha kört över Näldsjön, när deras handels resor gick till Östersund, Sundsvall och Stockholm. Ännu Större betydelse fick denna trafikled, när de stora skogsdrivningarna började i dessa trakter och stora och tunga varumängder behövdes för både folk och hästar.

Med uppbrytandet av nya och bättre vägar och bilismens genombrott upphörde sjöarnas betydelse som trafik- och transportleder. Hamnplatsen i Änge upphörde att vara stapelplats för både vinter- och sommartrafik över Näldsjön, sedan mycket av offerdalstrafiken dirigerats om till vägen Offerdal – Valne - Nälden.