De var bröder och hette Per och Olov Persson, de bodde i Bäcken.

Det var ingen som kallade dem för deras rätta namn. De var tvillingar, lika som bär, de var exakt lika långa, något under medellängd, magert lagda och med en rak, fin hållning. Något som skilde dem åt var, att Petter bar alltid en liten mustasch, medan Ola var slätrakad, dessutom var Ola helt tandlös, medan Petter hade alla sina tänder i behåll. Men båda hade samma glada uppsyn och var utrustade med humor och ett glatt humör.

De köpte ofta nya kläder, var lite av klädsnobbar för sin tid.
Pettran var egentligen väldigt utåtriktade människor. De tyckte mycket om att resa och träffa nya människor.
En gång vid en större kyrklig högtid i Ede hade Ola den stora glädjen att hälsa på biskopen. Efteråt gick han för att letade rätt på Petter. Sedan trängdes de sig fram till biskopen, Ola presenterade brorsan. Sedan var båda glada. Lyckan var liksom inte fullständig om inte båda var delaktiga i allt.

En gång så körde Petter till en fäbod för att hämtade hem smör och ost.
Då kom det några ungdomar gående, de hade gått över fjället till Vallrun där det varit dans på lördagskvällen. De var på hemväg och Petter ville förstås prata med dem så han inledde ett samtal.
– Jaha, de e te å ha vö på bal. – Nej, svarade en av grabbarna, jag kommer från Dal, jag har hållit högmässa där. Men Petter visste nog att "tåckerdän pökspolinga kan vä bajuru". Så Petter tittade illmarigt på grabben.
–Ä-ä, du ljug, din fään, du ha nå vö te Vallrua på bal. Men där blev Petter allt lurad, för pojkspolingen var komministern Elov Boman i Rönnöfors, senare under en lång tid av år var han kyrkoherde i Offerdal. Oj, vad Petter skrattade när han berättade det här.

När det gällde mat så var det som i de flesta bondgårdar på den tiden, tre mål mat om dagen. De åt all slag mat som serverades, men bäst gillade de gamla hederliga rätter som sill och potatis, fläsk och potatis.

Julaftons morgon gick Pettran och hämtade julgranen. Pettran köpte alltid julklappar, både till varandra och till de övriga. Inga dyra och märkvärdiga saker men de var knepiga att hitta på trevliga julklappar. På juldagsmorgonen körde alltid Petter och Ola till julottan.

I Bäcken byggdes så småningom ett nytt boningshus som Pettran flyttade in i. De sista dagarna i Petters liv var han väldigt dålig. Han satt på sängkanten mager och märkt av sin svåra sjukdom. Efter Petters död tyckte man att Ola såg väldigt ensam och olycklig ut. Men han tog det som allt annat i livet, på ett naturligt sätt. Ola kom att överleva Petter med två år.

Källa:
Ett utdrag ur boken Pettran å je. Barndomsminnen nedtecknad av Ingeborg Jonsson.
Den boken finns att köpa på hembygdföreningen i Offerdal.

De e te å ha vö på bal = Det är till att ha varit på dans

Tåckerdän pökspolinga kan vä bajuru = Sådana pojkspolingar kan vara luriga