Offerdals hemvärn

En folkrörelse, som Offerdalsborna omfattat med särskilt intresse är hemvärnet. För oss jämtar är det av särskilt intresse, att det var just här i Jämtland, som ett av de första stegen togs för att åt hembygden skänka ett omedelbart försvar.

Det skulle snart visa sig, att det inte var något problem att på frivillig basis grunda och rekrytera folk till den nya organisationen.

För Offerdals vidkommande innebar organisationen, att Offerdals kommun bildade ett hemvärnsområde, som ingick i Östersunds hemvärnskrets.

Redan på sommaren 1940 var hemvärnsmännen försedda med överdragsuniformer med ärmemblém, fältmössa med mössmärke m/40, armväska och stålhjälm. Om uniformsfrågan löstes snabbt, så var det besvärligt med beväpningen. Myndigheterna kunde inte, helt plötsligt från sina förråd lämna ut de tusentals vapen det var fråga om.

De första övningarna bedrevs med jaktgevär eller träpåkar. Endast ett fåtal armégevär per grupp fanns tillgängliga. Även i detta avseende skulle förhållandena snart bli bättre. Våren 1942 tilldelades även varje hemvärnsgrupp ett kulsprutegevär och gruppcheferna fick kulsprutepistoler.

Offerdals hemvärnsområde hade 75 hemvärnsmän och 14 reservhemvärnsmän.

När freden kom till Europa på våren 1945, var det många, som förutspådde att även hemvärnsrörelsen spelat ut sin roll. En nedgång i rekryteringen kunde givetvis iakttas, men den organisation, som vuxit fram som ett komplement till vår reguljära krigsmakt hade kommit för att stanna. Det hade visat sig, att hemvärnsrörelsen blivit så fast förankrad i hembygden och av alla samhällsklasser omfattades med ett sådant förtroende att inte ens tanken på en demobilisering på allvar förefanns.

Skytterörelsen i Offerdal

I Offerdal bildades en skarpskytteförening i Ede. Skarpskyttarnas vapen var Remingtongevär - samma som arméns, vilka senare i den moderna skytterörelsen, ersattes med Mausergeväret, repetergevär av modell 6,5 mm/96. Offerdals skarpskytteförening upplöstes 1906 eller 1907.

På 1890-talet och början av 1900-talet bildades nya skytteföreningar, i Tulleråsen, Landön och Kaxås. Skytterörelsen fick nu en helt civil organisation, men statens stöd lämnades i form av bidrag till anläggning av moderna skjutbanor.
Vid bildandet av Tulleråsens skytteförening utförde varje medlem tre dagsverken vid skjutbanebygget gratis, och sedan banan godkänts, betaldes statsbidrag ut. Detta var på hösten 1897.

Den nuvarande Tulleråsens Skytteförening bildades 1939 den 16 juli. Ett energiskt arbete sattes genast i gång. Vid årsmöte 1940 beslöt föreningen att arrendera mark. Nu skulle en modern skjutbana byggas. Ritningar anskaffades, statsbidrag söktes, markområdet röjdes m m.

Hösten 1941 avsynades banbygget av skytteförbundets ombud, som fann arbetena väl utförda. På grund av medlemmarnas goda insatser, blev nu en mindre summa över för en beräknad restaurering av den gamla pavil-jongen, som i förfallet skick stod kvar på marken efter den gamla föreningens tid.

Drömmen om ett eget hem för skytteföreningen förverkligades 1943, då man började med ombyggnaden av den gamla paviljongen. Byggnadens golvyta ökades från 70 till 225 kvm. Alla ville vara med och hjälpa till. Man skänkte timmer och skog på rot, man sågade, röjde upp byggnadsplatsen, byggde väg fram till huset och forslade fram grus och sten. Flera extra sammanträden hölls med anledning av byggnadsplanens utökning, och slutligen fann föreningen, att bästa lösningen var att bilda en byggnadsförening, där hela befolkningen i orten inbjöds att teckna andelar. Denna förening fick namn Tulleråsens Byggnadsförening. Skytteföreningen har varje år, ända sedan år 1943, en större fält-skjutning fjärdedag jul, vilken så småningom utvecklats till en av de största i länet.

Under senaste kriget bildades en större skytteförening även i Kaxås – Önet - Tångeråsen-bygden. Det var Offerdals Skytteförening, vilken ännu består.