|
Fyndet av Offerdalsspetsen gjordes av n hemmansägaren Per Nilsson och hans son Gunnar Persson år 1881. Det var i samband med dikning av en torvtäkt i en myr i närheten av Trolltjärnsbäcken, Åflo, som det märkliga fyndet gjordes. Föremålet skänktes till Västernorrlands läns museum i Härnösand, för att sedemera köpas av Statens historiska museum i Stockholm för 25 kr.
Originalet finns fortfarande i Historiska Muséets samlingar, men man kan se en kopia av föremålet på Jämtlands Läns Museum i Östersund. En kopia finns även på Kaxås Bygdegård.
Spetsen är imponerande i sin längd, hela 26 cm, och föremålet har formats ur ett rakt benstycke. Endast ett djurs mellanfotsben kan komma i fråga när det gäller föremålets dimensioner - nämligen älgen.
Det mest slående med Offerdalsspetsen är ornamenteringen på dess ovansida - föremålet anses i detta avseende vara ett praktexemplar. Längs de båda långsidorna finns skåror där man troligen limmat flinteggar.
Redan tidigt var man medveten om att Offerdalsfyndet var mycket gammalt. De flesta forskare har trott att föremålet borde dateras till äldre stenåldern eller en tidig del av yngre stenåldern, alltså inom intervallet 7500-4000 f Kr. Den enda möjligheten att verkligen få reda på fyndets ålder var att använda kol14-metoden.
Datering har nu gjorts av professor Lars Larsson vid arkeologiska institutionen, Lunds Universitet (landets främste kännare av tidig stenålder). Som prov användes rester av harts som tagits ur en av de längsgående fåror som finns på föremålet.
Lars Larsson fann att dateringen faller inom tidsavsnittet 6930-6760 f Kr med ett medelvärde på 6850 f Kr.
Detta innebär att Offerdalsfyndet skulle vara ett av de äldsta kända fynd som gjorts, från vad man i sydsverige kallar Maglemosekulturen. Det råder knappast något tvivel om att fyndet är det äldsta daterade dekorerade benredskapet från södra Norrland, troligen det äldsta benredskapet överhuvudtaget från området.
Professor Larsson meddelade att spetsen utsprungligen kommer från Sydskandinavien. Offerdalingarna protesterade högljutt - skulle en Offerdaling - om det så var för 9000 år sen - behöva skaffa sig en dolk ända från Skåne eller Danmark? Dessutom var ju dolken tillverkad av älgben!
Ove Hemmendorff, Jämtlands Läns Museum, menar att diskussionerna återspeglar två olika perspektiv - det lokala och det akademiska. "Hembygdsvännerna vurmar för sitt lokala kulturarv och tar med stolthet ett föremål som Offerdalsspetsen till sina hjärtan. Vetenskapsmannen däremot vurmar för de stora sammanhangen och anlägger ett skandinaviskt, ja rent av europeiskt, perspektiv på ett fynd som detta. Och det är precis så det ska vara! Utan det starka lokala engagemanget och de akademiska forskarna skulle historiekunnandet förtvina."
Enligt Lars Larsson finns all anledning att tro att Offerdalsspetsen egentligen är en flinteggsdolk från Sydskandinavien. Som belägg för detta har man dels jämfört liknande föremål där handtagen på föremålen funnits kvar och man har klart definierat dessa som dolkar. (Här tror man då att fyndet från Offerdal gått av mellan bladet och handtaget - därav brottytan). Dels är det föga sannolikt att tekniken att använda mikrospån från flinta till eggarna skulle ha spridit sig till Jämtland för 9000 år sedan - eftersom flinta inte finns naturligt i Norrland. Ornamenteringen på Offerdalsfyndet finns också att hitta i liknande utförande på dolkfynd från Sydskandinavien. Denna utsmyckning går inte att hitta i samma omfattning på till exempel pil- och spjutspetsar.
Hur har då denna dolk hamnat i en myr i Offerdal? Kanske var det en bytesvara i ett vidsträckt utbytessystem mellan olika folkgrupper. Kanske har den följt en vandrare som efter att dolken gått sönder offrat sitt redskap i myren, då den mist sin funktion.
Källa: Jämten 2003, Jamtli Förlag/Jämtlands Läns Museum. Ove Hemmendorff och Lars Larsson, samt Wikipedia |
