Avverkningarna

Arbetskraft
Skogsköpen inom socknen har varit mycket livliga. Redan tidigt kom drivningar i gång. Som arbetskraft anlita-des i första hand bönder från den by, som överlåtit avverkningsrätten. Bönder, drängar och torpare arbetade då under vintrarna i skogarna. Men när de stora drivningarna började, måste arbetskraft utifrån anlitas.

Verktyg.
När skogsdrivningarna började var verktygen enkla. Vid fällning användes bara yxa. Huggyxorna var klumpiga och dåligt avvägda. Yxorna tillverkades vid de lokala smedjorna, men framförallt vid Rönnöfors och Åflo-hammars Bruk. Några riktigt brukbara sågar fanns inte i början, utan all fällning och kapning gjordes med huggyxorna.

Från fattigklubba till ålderdomshem


Under den katolska tiden ombesörjdes fattigvården huvudsakligen genom kyrkan och de religiösa organisation-erna, och drevs med avkastningen från kyrkogodsen och genom gåvor till kyrkan. Den enskilda välgörenheten var också stor.

Efter hand kom socknen att äga en institution, "fattigsamhället", som främst rymde bygdens fattiga med eller utan hemortsrätt men också begreppen fattigkassa, fattigklubba, fattigbössa, sockengång eller kringgång, eller sedan församlingen indelats i rotar, rotegång, utackordering och bortauktionering till lägstbjudande av gamla, sjuka, barn och ibland hela barnfamiljer. Fattighjonen, som de allmänt kallades, var till större delen gamla och orkeslösa personer men ibland också av konstitutionellt svaga och efterblivna stackare, som aldrig orkade med den hårda kampen för tillvaron.

Anteckningar om församlingens äldre undervisnings- och skolförhållanden

I 1686 års kyrkolag, stadgades att föräldrarna skulle förmanas att låta sina barn undervisas i vissa kristendomsstycken. Kapellan och klockare skulle med flit driva "barnaläran" och lära barnen läsa i böcker. På sina håll i landet försökte nu prästerna främja undervisningen genom att kräva läskunnig-het och en viss kristendomskunskap för tillträde för att ta nattvarden eller gifta sig. Man försökte också främja undervisningen genom katekes- och husförhör. Vad det gäller Offerdal, finns inte andra upplysningar om de äldsta skolförhållandena, än att prästerna flitigt skulle vaka över ungdomens inlärande av vissa kristendomsstycken och deras övande i innanläsning.

Av vad som nu framkommit om den äldre undervisningen, kan med säkerhet sägas, att församlingen redan i början av 1700-talet hade en skolmästare anställd.
Läsåret skulle vara från den l oktober och till den l maj. Lärarna skulle under undervisningstiden få mat av föräldrarna och efter barnens antal. De föräldrar som inte hade råd "att föda sina barn och skol-mästaren", skulle underhållas rotevis efter jämn fördelning över hela församlingen, och skolmästarens arvode för dessa skulle tas ur fattigkassan.

Lapp-Nils – en folkmusikens mästare


Varför inte med en minnessten hedra den legendariske storspelmannen Lapp-Nils (Nils Jonsson). På 1940-talet restes en två meter hög häll av offerdalsskiffer, där konstnären ristat in en spelman, klädd i same-dräkt. Följande text är inhuggen:

Till minne av
LAPP-NILS
1804-1870
En folkmusikens mästare
Vården rest 1943 av spelmän och vänner

Färgeri:

Omkring 1856 startades ett färgeri i Offerdal.
Förr kardade och spann man i hemmen, vävde och skickade tygerna till färgerierna för vidare behandling. Nere vid ån i Änge byggdes ett stampverk som stampade vadmal till önskad tjocklek, sedan ruggades tyget. Från början skedde detta för hand med kardborrar, men sedan använde man en ruggmaskin.
Sen var det dags för färgning. Först löstes färgerna, antingen revs de eller löstes i syra, beroende på färgsorten. Sedan hällde man på vatten. Sedan hälldes färgen i en s k kyp, ett koniskt kärl. För att röra upp färgen ordentligt använde man sig av en s k luta, den bestod av en lång stång med ring i nedre ändan. I botten på kitteln lade man så en s k krans, för att godset inte skulle komma i direkt kontakt med färgstoftet. På kypen hade man en ställ-ning, som liknade en stege, som man lade godset över när det var färgat. Den stod i förbindelse med en vrid-ställning vid sidan om, som man vred ur den mesta vätskan med innan det hängdes upp för torkning. Efter torkningen varvades tyget med presspapp och upphettade plåtar lades på vardera sidan om tygpacken och pressades sedan ihop med en grov stock och tunga stenar. Detta arbete utfördes i ett särskilt rum.

Berggrund

Offerdal, har en areal   av 2 137,07 km2. Om man jämför med Blekinge Län så är det två   tredjedelar av dess areal. Med avseende på berggrunden kan den indelas i tre   områden, nämligen:  Ett lerskifferområde, ett område av fjällskiffrar och   till sist ett område av äldre eruptiva bergarter.

Om man börjar i södra delen av Offerdal, har man ett stort lerskifferområde, som är en del av den   stora central-jämtländska silurformationen. Det täcker sydöstra delen av socknen   upp till ett område Kälapannsjön - Oldsjöns norra ände och därifrån ungefär i höjd med Fisklösån som ligger norr om Olden och något norr om Jänsmäss-holmen   mot Önruns norra höjdsträckning. Inom detta lerskifferområde finns socknens   viktigaste jordbruks-områden. Det är framför allt sydsluttningarna intill   vattendragen, som odlats upp. Den övriga marken är huvudsakligen bevuxen med   barrskog.  Lerskifferområdet kan indelas i större och mindre områden med olika   inblandningar av kvartsit, sandsten och kalksten, men en sådan indelning torde   knappast ha något större värde i samband med ett studium av   skogs-bruket.

Avsnitt 2: Bebyggelse och befolkning

När man en vacker sommardag passerar Offerdals kyrkby, lyser björkarnas skira flor mot den vackra, vita kyrkan. Bakom den ser man det tunga och något dystra Hällberget, mörkblått och mäktigt speglande i Hällsjöns vatten Det har rests en bautasten år 1925 vid uppgången till Offerdals prästgård och vägen till kyrkan, där berättas i ett korthugget språk något om bygdens äldsta historia, att bevarade stenåldersfynd vittnar om, att människor bodde i Offerdal för mer än 7 000 år sedan.
Ett mycket värdefullt fornfynd, hittades 1881 i närheten av Trolltjärnsbäcken i Åflo. Det var en spjutspets av ben, som enligt expertisen sägs vara det nordligaste fyndet från den äldre stenåldern. Det har även påträffats många andra stenåldersfynd på olika platser inom socknen, bland annat i Änge samt vid Långan och Landösjön. I hembygdsföreningens ägo finns klubba, spjut- och pilspetsar från denna tid.

Emigrationen från Offerdal   1853-1917

(Under denna period emigrerade ca 1100   personer) Den förste   amerika- farare åkte 1853 från Offerdal till Norra Amerika. Sedan får vi bläddra   fram till 1868 innan nästa personer åkte. År 1808 utvandrade 5 personer från   Offerdal, 1869 reste endast 2. För Offerdals del blev det en stegring 1893 med   89 personer som reste. 1903 emigrerade inte mindre än 117. Offerdal följer   alltså kurvan för hela landet, som når högsta utvandringgstal under perioden   1906 - 1910.
 Vilka byar i Offerdal som haft den första och största   känningen av Amerika är inte fjällbyarna. Troligen reste förhållandevis flera   personer från fjällbyarna under 1920 och 30-talet ekonomiskt magra år. 
I slutet av 1800-talet började man alltmer planera gruppresor med   emigranter.
Folkmängden i Offerdal, som 1870 utgjorde 3163 personer och   på 30 år ökade med nästan 1100 personer till 4127. Den sjönk visserligen under   den stora emigrationsvågen mellan år 1900 och 1905 till 3976 och år 1910 till   3944 invånare men hade redan 1915 återhämtat sig och gått över 4000-strecket.

Endast ett fåtal av dem, som rest ut före 1900, fick möjligheten att   återse sin hembygd.

Go to top