Offerdals kyrka

Av Elov Boman

Offerdal är en gammal bygd; och dess historia så långt man kunnat följa den, erbjuder
ett intressant studium av såväl bygdens kyrkliga som kulturella struktur och allmogens liv och strävan i helg och socken. Här liksom på många andra håll i Sveriges land har man kunnat konstatera, hur kyrkan redan tidigt blivit det centrala och enande i bygdens tillkomst och fortskridande utveckling.

Offerdal under heden tid ligger helt i sagans dunkel. Men man kan dock antaga, att offerplatser och religiösa riter förekom här som annorstädes. När sedan kristendomen gjorde sitt inträde i bygderna, kom den troligen från skilda håll liksom invandringen, en teori, som framförts av prosten F Wimmercranz och som nog håller streck.



Från öster fördes det kristna budskapet till östra Offerdalsbygden, där de första kristna inbyggarna byggde åt sig ett kapell i Utgård. Alla spår härav ha emellertid för länge sedan försvunnit, så att det nu nästan förgätna namnet "Stuppelbacken" är det enda, som minner härom. Andra minnesmärken från denna första kristna tid äro namnen "Kapellbacken" i Kälom och Landön, varmed dock kanske endast kan ha (betecknats några å dessa platser uppställda Mariabilder eller andra helgonbilder med eller utan skyddstak. Men också Västbygden, Åflo-Kaxås-bygden, nåddes av Vite Krists lära, säkerligen från Alsenhållet, vars kristna vid denna tidpunkt icke hade någon gudstjänstlokal i den nuvarande kyrkbygden, utan enligt en sägen gemensamt kapell med Mörsil i Bleckåsen, som ju inte ligger så långt från Åflo. Men även Åflobygdens nykristna kände väl behovet av att äga ett eget kapell, och här förmäler sägnen, att det byggdes ett kapell väster om Åflo. I denna västra del liksom i östra Offerdal vittnar en backe med namnet "Stuppelbocken" härom. Dock hade no.g varken öst– eller västborna någon stadigvarande präst anställd.

Möjligen kan dessa kapell från den första kristna tiden vara identiska med de i hävderna nämnda kapellen i byarna "Öster-kiellen, Landöen, och Giere". Eller också finns den möjligheten, att dessa senare tillkommit som en protest mot reformationen. Katolicismen var nämligen starkt förankrad i skogsbyarna, och ännu långt efter reformationens genombrott i Offerdal florerade katolsk vidskepelse, trots att det i reformsatsen i Trondheim år 1589 ålagts prästen Anders Nilsson (1587—1619) att avskaffa katolska seder och nedriva en del katolska kapell. Detta blev dock icke åtlytt. Under efterträdaren Oluf Nielsen blev frågan på nytt upptagen vid tinget i Offerdal den 11 december 1621, och vid allmänna landstinget på Kungsgården den 16 februari 1622 föll domen, att kapellen i "Österkiellen, Landöen och Giere" skulle nedrivas och de, som där förbrutit sig, skulle stå kyrkstraff och igiva något åt de fattiga. Denne Oluf Nielsen (Herr Ola i Trång) torde väl också ha utfört befallningen om att nedriva de gamla kapellen. Kanske är det i denna angelägenhet han kommit över en tavla föreställande "Syndafallet", som han enligt uppgift medtog från Offerdal till Alsen, där den nu finnes hos hem.äg. Nils Jonsson i Åse. Otroligt är icke att nämnda tavla kan ha tillhört Offerdals 1100-talskyrka.

Emellertid hade redan tidigare kristendomens utbredande över hela Offerdal gjort frågan om egen gemensam kyrka och präst aktuell. Det var kanske av denna anledning, som de redan nämnda sockendelarnas förening kom till stånd för att gemensamt bestrida utgifterna för präst och kyrka samt även för att ha större utsikter att få anställa präst i socknen. Men det blev en hård strid om platsen, var kyrkan skulle stå, de båda huvudbygderna emellan. Kanske denna strid utgör kärnan i den gamla sägnen, att när åfloborna försökte bygga en kyrka i Åflo, det som byggdes under dagen, alltid revs ner om natten. Den folkrika Västbygden ville icke gärna giva efter för Östbygdens krav på att kyrkan borde ligga östligare än Åflo. De funno dock till slut en lösning, fast på Östbygdens bekostnad, i det att till kyrkoplats valdes det ställe, där Offerdals kyrka än i dag står.

Härom förtäljer sägnen, att den gamla sedvänjan, att en häst skulle spännas för en stock och på det ställe, där hästen stannade, skulle kyrkan byggas, även i Offerdal blev utslagsgivande för kyrkplatsen. En annan folksägen talar också om, hur man sköt ut en stock i Hällsjön uppe vid Åflo och lät den driva fritt med den tanken, att där stocken tog land, där skulle kyrkan byggas. Den första verkliga församlingskyrkan i Offerdal var redan i slutet av 1500-talet gammal och förfallen, vilket styrkes av kvarvarande räkenskapsbok av år 1582, i vilken det talas om ständiga reparationer. Någon uppgift om när denna kyrka byggdes finnes icke. Men det faktum, att den redan på 1500-talet kunde anses gammal, tyder liksom byggnadstypen på att den måste ha byggts senast på 1100-talet. Denna kyrka behölls dock trots sin bristfällighet ända till år 1766, då den ansågs otillräcklig för folkmängden. Den revs ner så gott som helt för att lämna rum för en ny och rymligare kyrka. Den nämnda äldsta kyrkan var rätt liten och till typen en fästnings- och absidkyrka. Dessutom var den en av de fyra äldsta stenkyrkorna i Jämtland. Dessa fyra (kyrkor voro belägna i Hackås, Offerdal, Sunne och Brunflo och utgjorde ursprungligen fjärdingskyrkor. Jämtland var nämligen före den egentliga sockenbildningens tid uppdelat i fyra fjär-dingar och nämnda orter huvudbygder i var sin fjärding. Dock var Offerdals kyrka ända fram till slutet av 1500-talet mycket enkel i sin utsmyckning med endast få inventarier. Den fåtaliga befolkningen vid denna tid kunde ju icke heller ekonomiskt offra mera än till reparationer och ombyggnader. Kyrkan var 20V2 alnar lång, 12J/2 alnar bred och 11 alnar och 3Va kvarter hög, oberäknat koret, som var 7 alnar i fyrkant och i öster utvidgat med en liten altarnisch, bildande en halvcirkel om 3 alnars diameter. Denna absid var så liten, att den knappt rymde 4 personer. Det egendomligaste rörande denna kyrkobyggnad var måhända den säregenheten, att västra ingången till den ursprungliga kyrkan från det av trä tillbyggda vapenhuset mätte i höjd icke mindre än 5Va alnar men allenast ½ aln i bredd, varför ingången var så trång, att en tjock man knappast nog kunde komma igenom den.

Med kyrkoherde Abraham Laur Burmans tillträde 1689 började en tid av rastlöst arbete med kyrkans prydande och ombyggnad. År 1694 lät han utvidga och sänka den smala ingången till kyrkan. Vidare lät han på egen bekostnad den tyske dragonen Gregorius Raaf förfärdiga en ny dörr till den ombyggda ingången. Denna säregna kyrkdörr förfärdigades av 464 hopfogade stycken samt är prydd med ornament i plattskärning och daterad 1694. Den är dessutom prydd med två bilder, S: t Petrus och S: t Johannes, vilka förfärdigades år 1715 av bildhuggaren P. Blom från Gävle. Å dörrens övre del läses: "Aperiti mihi portas Jusstitiae." (Öppna för mig rättfärdighetens portar). Mitt på dörren är följande utskuret: "Hane sumtibus Publicis dilitari Suis a fabricari et adornari curavit Mag. Abr. Burman Anno 1694." (På egen bekostnad ombesörjde Mag Abr Burman utvidgningen och förfärdigandet och utsmyckningen av denna dörr). I den nya kyrkan av 1767 flyttades denna dörr till södra ingången, där den användes intill denna kyrkas reparation 1904, då den borttogs och ersattes av en ny dörr. Denna gamla förnäma dörr förvarades sedan i sakristian till den senaste renoveringen år 1933, då den inhöggs i kyrkans västra stenmur till höger om nuvarande ingången. Å denna äldsta från gamla kyrkan kvarvarande södra stenmuren finnes en gammal väggmålning, troligen från 1500-talet. Den påträffades redan vid restaureringen 1904, men frilades först vid renoveringen 1933. Under Prosten Burmans tid förstorades likaså i den gamla kyrkan öppningen i den stenmur, som skilde koret från skeppet, från 3 alnar i bredden till 64/2 alnar och höjden därefter, varjämte golvet i koret höjdes, på det att prästen skulle bättre kunna ses av församlingen. År 1715 ändrades den inre takkonstruktionen av byggmästaren P Blom från Gävle, varvid det gamla av skrubbhyvlade granbräder löst hopfogade tunnvalvet ersattes av ett nytt trätak i trenne välvda avdelningar. Man har anledning tro, att kyrkan med sina vackra inventarier, med nyupptagna fönster, 3 läktare, ny predikostol och så småningom år 1753 ny orgel framstod i mycket vackert och värdigt skick. Dessutom hade denna gamla kyrka en förnämlig klockstapel, som uppförts under åren 1698-1699 av den förut nämnde Gregorius Raaf.

Trots alla förbättringar och ombyggnader måste dock till slut denna gamla kyrka nedrivas, då främst av utrymmesskäl. Den rymde 240 personer nere och 90 på läktaren. Folkmängden i Offerdal hade stigit betydligt och uppgick år 1767 till 928 personer. Efter flera sammanträden och långa överläggningar, där man också talat om att möjligen utvidga den gamla kyrkan på längden, beslöt man dock att nedriva densamma, vilket skedde år 1766. Den 19 och 20 oktober, 1766 lades så grunden till den nya kyrkan, uti vars mur, som förut nämnts, endast 11 alnar av den gamla muren behölls, och utgör nu denna del sydvästra hörnet av nuvarande kyrkan. Den nuvarande stenkyrkan uppfördes av byggmästaren Per Olofsson i Dillne år 1767 och är till rymden 4 gånger så stor som den gamla. I prosten Genbergs rapport till Domkapitlet om den nya kyrkan den 31 juli 1768 uppgives måtten vara 43 alnar lång, 22 alnar bred inom murarna samt 13 alnar hög och med elva fönster. Sakristian var 10 alnar lång och 8 alnar bred inom murarna och med två fönster. Den måste ommuras år 1833, då ett fönster också uteslöts. Detta arbete utfördes av hem äg Simon Pehrsson i Bångåsen, vilken även år 1839 förfärdigade grindarna till östra ingången till kyrkogården.

Till den nya kyrkan överfördes inventarierna från den gamla och förbättrades därvid kyrkorgeln samt erhöll kyrkan vid invigningen som gåvor en del förnämliga prydnader. Dock anmärktes om altartavlan, föreställande nattvarden och målad 1693 av Petter Sabel, och predikstolen, att de skulle nyttjas endast tills vidare, då de icke passa till kyrkans stil. Den nya kyrkan invigdes den 17 juli 1768 av prosten Olof Gertberg och synes ha kostat något över 20 000 dal. kopp. mynt i penningutgifter. Ny klockstapel hade uppförts ett tiotal år tidigare, och byggdes nuvarande tornet 1813-1814, sedan ritningar därtill stadfästs år 1811 av kronprins Carl Johan. Tornet omändrades 1868 och erhöll samtidigt koppartak i samband med en mindre reparation av kyrkan. År 1870 ombyggdes kyrkans karakteristiska tak från 1700-talet. Det hade utgjort en påfallande kontrast till det 1814 tillfogade tornets utformning. År 1882 reparerades åter tornet och dess koppartak, vilket sedan ändock måste omläggas 18.89. Året därpå uppsattes korset, utfört i trä och klätt med kopparplåt. År 1892 försågs kyrkan med plåttak.

I och med att den nya kyrkan uppförts, började också en tid av livligt intresse för helgedomens smyckande. Så lät församlingen år 1783 den berömde bildhuggaren Joh Edler från Lockne förfärdiga en ny predikstol för 1 184 dal. kopp mynt och år 1784 tillverkade han inramningen till altartavlan. Predikstolen målades och förgylldes år 1787 av Jonas Wagenius. Samme man målade och förgyllde år 1793 altartavlans inramning. Han lär dessutom ha iordningställt orgelläktaren med dess gamla bilder samt korskranket. År 1801 målade Pehr Sundin från Sunne nuvarande altartavlan, som består av två delar, den övre och större föreställande Kristi nedtagande från korset och den nedre de tre vise männens hyllning. Altaret är för övrigt uppbyggt som ett kolonnalaltare, ty på vardera sidan om altartavlorna finnas två höga, gulmelerade pelare med förgyllda partier, som upptill äro förenade med varandra. Fristående och utanför pelarna på båda sidor äro två förgyllda allegoriska figurer. Den på norra sidan föreställer Tron med ett kors i handen och den på södra sidan Hoppet med ett ankare. Dessa symboliska tecken kompletterar den övre altarmålningen, som markerar den utgivande kärleken. Nertill mellan pelarna finnes två urnor med stiliserade blomster i grönt och guld. Upptill avslutas altaruppsatsen med en försilvrad duva, omgiven av förgyllda moln och utgående strålar och kerubhuvuden. Hela den praktfulla altarinramningen är dessutom rikt prydd med förgyllda handsniderier. Väggen bakom altaret bildar en bakgrund av grå målade kolonner och ett blått täckelse med gul frans och tofsar målat av Jonas Wagenius.

År 1882 uppsattes ny orgel för omkring 8 600: – kronor, och kyrkan undergick 1904 en omfattande reparation, som väsentligt förändrade dess ursprungliga utseende. Över det gamla stengolvet, som inlades i kyrkan redan år 1787, hade år 1859 trägolv inlagts i bänkarna, men nu belades även stengolvet i kor och gångar med trägolv. De slutna bänkarna ersattes med öppna sådana. Utbyggnaden över södra ingången borttogs, och höjdes dess golv i nivå med kyrkgolvet och försågs med ny dörr och trappbro. Före denna reparation fanns en gammal gravsten placerad under nämnda södra dörr. Stenen med sina avhuggna hörn har suttit inmurad i kyrkväggen eller bland de gamla trappstenarna. Troligt är, att denna gravsten ursprungligen legat strax utanför östra muren för att, när nya kyrkan uppfördes, placeras så nära sin ursprungliga plats som möjligt. Vid 1904 års reparation flyttades den ett stycke från kyrkans södra mur mitt framför nedgången till bårhuset för att i början av 1930-talet förflyttas till Burmanska kapellet. Stenen är försedd med en längre inskription, som visar, att den lagts över stoftet av kyrkoherde Oluf Bertilssons svärmoder Elisabet Jensdotter, änka efter kyrkoherde Måns Pedersson i Sveg och död den 27 april 1659. Strax söder härom låg också till början av 30-talet en vid kyrktakets ombyggnad 1870 sönderslagen gravsten, tillhörande kyrkoherde Oluf Bertilsson, död 1669, och hans hustru Dorothea Månsdotter Herdalina, död i Änge 1698. Även denna gravsten förvaras nu i Burmanska kapellet och ha dessa stenar nämnts främst därför att de äro de äldsta bevarade. Över södra ingångens utsida fanns även till år 1904 uppsatt en minnessten över kyrkans uppförande. Den nedtogs då och förvarades till 1933 i sakristian, då den uppsattes i vapenhuset till höger om ingången till kyrkan. År 1904 borttogs dessutom ett inre altarskrank med dess bönpall samt reparerades orgeln och kalkströks och målades kyrkan. Den vackra gravstenen över prosten Abraham Laur Burman, död 1737, och hans hustru Elisabet Plantin, död 1740, infogades i väggen norr om stora ingången. Sannolikt har den i gamla kyrkans tid legat öster om kyrkan, men vid den nya kyrkans uppförande kommit att ligga inom dess murar i korets södra del framför altaret, vilket bestyrkes av 1832 års inventarium.

Den 7 maj 1933 hade Kungl Byggnadsstyrelsen godkänt förslag till yttre och inre restaurering av Offerdals kyrka, och stängdes för denna angelägenhet kyrkan söndagen den 16 juli 1933; Restaureringen pågick till hösten samma år och öppnades på nytt templets portar för att mottaga den gudstjänstfirande menigheten söndagen den 11 december, då biskopen Ernst Lönegren förrättade återinvigningen. Vid denna restaurering hade anskaffats kopparportar till kyrkans båda ingångar, samt insattes även nya dörrar i vindfången. T vapenhuset omlades skifferhällarna på betong, och även trappan från vapenhuset till kyrkorummet bekläddes med detta för bygden karakteristiska skiffermaterial.

Kyrkans interiör blev genom sista restaureringen synnerligen tilltalande. De i ljust hållna murarna uppbära ett ur arkitektonisk synpunkt mycket vackert tak, målat i blå, grå och rosa nyanser. Genom de nyanskaffade korfönstren med sina blyinfattade rutor i antikglas faller en mild dager över kyrkorummet med dess rikt smyckade korparti. De många från olika tidsepoker stammande föremålen ha återställts med smak och pietet. Orgelläktarens barriär är hållen i sobra pastellfärger och dess uppehållande pelare i bjärt blått. Dessa harmoniera med altarringens hemvävda blå klädsel, utförd av fru Jonze, Frösön, och sammanfaller denna färg samstämt med Jungfru Marias blå mantel på altartavlan och fondväggens målade blå draperi bakom predikstol och altare.

Som entreprenörer för den inre och yttre restaureringen fungerade byggmästarna J. P. Blomqvist, Hammerdal, och Olof Mattsson, Strömsund. ASEA: s filial i Östersund stod för elektriska anläggningen för värme och lyse. Färgbestämningen, den konstnärliga utsmyckningen och den grannlaga renoveringen av inventarier ombesörjdes av konstnären P. Jonze, Frösön, som hade till sitt förfogande en hel stab av yrkesmålare. Kostnaden för denna renovering synes ha uppgått till omkring 35 000 kronor. En del gåvor för kyrkans utsmyckning erhölls i detta sammanhang.

Vid visitationen 1938 uttalade visitator biskop Torsten Bohlin sin tillfredsställelse med den utförda renoveringen. Han önskade dock, att skorstenarna på sakristian och kyrkan skulle nedrivas. En skorsten borttogs så småningom, men den andra lämnades kvar, då den utgjorde ventilationstrumma för kyrkorummet. Vid den påföljande visitationen 1947 påpekade biskop Bohlin, att en skorsten ännu var kvar, och han rekommenderade, att den skulle kamoufleras på något sätt. Detta skedde på så sätt, att skorstenen kläddes med plåt, som drogs upp i ett avslutande kors. År 1947 omhängdes kyrkklockorna och mekanisk ringanordning uppmonterades för en kostnad av 2 475: – kronor. År 1953 renoverades koppartaket på tornet och nytt trävirke insattes i tornspiran. Till detta omförgylldes kulan och ett nytt kors av aluminium uppsattes å tornspiran. Detta arbete utfördes av ciselör Karl Forsberg från Ljusdal, och denna renovering kostade 4 000: – kronor. Vid nämnd visitation 1947 ansåg biskop Bohlin, att sakristian borde erhålla ett altare, vilket med fördel skulle kunna placeras vid den i sakristian befintliga öppna spisen. Kyrkorådet beaktade biskopens förslag men ansåg också, att sakristian borde få en i olika avseenden mera tilltalande, praktisk och vacker inredning. På grund därav införskaffades ett förslag till nyinredning från länsarkitekten Gösta Rollin, Östersund. Detta behandlades första gången i kyrkorådet den 15 november 1950. Därvid framfördes följande önskemål, som skulle tillställas arkitekten:
1. Särskild ingång till sakristian.
2. Toalettrum med wc.
3. Rymligare och djupare skåp för textilier.
4. Större utrymme för böcker.

Den 7 mars 1951 förelåg nya ritningar, men då den föreslagna särskilda ingången till sakristian av arkitekten ej kunnat förordas utan hörande av Byggnadsstyrelsens kulturhistoriska nämnd, ansåg sig ej rådet böra antaga dessa ritningar. Ärendet blev nu vilande dels för anskaffande av nämnt medgivande för ordnande av ingång dels ock för att invänta kyrkbygdens lösande av vatten- och avloppsfrågan.

Den 20 april 1953 upptogs ärendet åter i kyrkorådet, varvid det uppdrogs till ordföranden att införskaffa nya ritningar och kostnadsförslag till sakristians omändring enligt rådets tidigare beslut. Till detta skulle också förslag till ordnande av toaletter m.m. i vapenhuset infordras. Som lämplig arkitekt nämndes Tore Virke, Stockholm. Vid samma tillfälle godkändes av Allmänna Ingeniörsbyrån AB i Östersund upprättad ritning för vatten- och avloppsledningar för kyrkans sakristia och vapenhus i anslutning till Prästbordets Vattenförenings företag för bygden. Delföretaget var kostnadsberäknat för 2 700: – kronor.

I maj 1954 besökte arkitekt Virke församlingen i syfte att göra en förundersökning för upprättande av ritningar, och förelåg de första skissritningarna i augusti samma år för ombyggnad och inredning av sakristian och vapenhuset. I maj 1955 började detta ärende forceras, då rådet bl a begärde nya förslag till vapenhuset. Samtliga ritningar godkändes av rådet den 9 maj samma år, och kunde rådets förslag behandlas av kyrkofullmäktige den 19 i samma månad.

Det beslutades då att godkänna Tore Virkes förslag till ombyggnad av sakristian och vapenhuset med några mindre ändringar. Dessutom uppdrogs till arkitekt Virke att upprätta slutgiltiga ritningar, beskrivningar och andra nödiga handlingar för översändande till Kungl Byggnadsstyrelsen för godkännande och fastställelse.

I november 1955 förelåg slutgiltiga ritningar med tillhörande PM. Dessa handlingar och uppgjord kostnadsberäkning av den 21 december 1955 å 43 000: – kronor godkändes av kyrkorådet den 5 mars 1956. Ordföranden kunde så den 20 mars 1956 översända samtliga handlingar till Kungl Byggnadsstyrelsen. Dessa godkändes den 19 juni 1956, och utsågs den 8 augusti samma år kyrkvärdarna Nils Edlund och Bertil Bergström samt kyrkoherde Elov Boman att fungera som byggnadskommitté. I november förelåg arbets- och detaljritningar, men ansågs det, att arbetet lämpligen skulle kunna påbörjas först våren 1957. Byggnadstillstånd erhölls den 17 april 1957, varefter arbetet kunde igångsättas under ledning av byggmästaren Olof G Andersson, Prästbordet.

I vapenhuset bortrevs först de år 1933 uppsatta trapporna, som voro ytterst torftigt utförda med masonitklädda sidor. De skymde också vapenhusets fönster. Dessa trappor ersattes med en enda inbyggd spiraltrappa i nordvästra hörnet. Under trappan ordnades ett toalettutrymme. I anslutning härtill byggdes ett vindfång och vid detta ett kapprum i det sydvästra hörnet. Det i nordöstra hörnet belägna elskåpet med masonitbeklädnad inhöggs i stenmuren och försågs med dörrar i furupanel. Nedanför byggdes en furubänk med ryggstycke. Den halvcirkelformade cementtrappan av år 1933, beklädd med Offerdals-skiffer borttogs och ersattes med tre raka steg av skiffer. Under vardera fönstret insattes ett elektriskt element. Ytterligare ett toalettrum förlades till läktarplanet, som försågs med kraftiga träräcken på båda sidor. Befintligt klockmaskineri i läktarplanet flyttades upp i tornrummet. Trapporna vipp mot klockorna omlades och försågs med räcke. Taket över läktarplanet isolerades, så att nöjaktig värme skulle kunna behållas i vapenhuset. Nytt golv inlades vid nämnd isolering i tornrummet, där en del skåp från sakristian placerades. Till läktarplanet anskaffades två vackra lampor i antik stil och runt dörren till orgelläktaren uppsattes en del prydnader från kyrkans gamla orgel. Till vapenhuset renoverades hos sicelör John Holter, Östersund, en gammal ljuskrona av järnbleck, troligen från 1500-talet. Han förfärdigade också en kopia av densamma. Dessa båda ljuskronor utgöra en förnämlig utsmyckning av det nyrenoverade vapenhuset. En gammal "fattigbössa" flyttades från sakristian och uppställdes därstädes samt upphängdes en gammal förnämlig lampa i trappan upp till läktarplanet.

I sakristian bortrevs den öppna spisen på norra väggen och upptogs en ingång på samma plats och inom den yta, som det gamla igenmurade fönstret och dess fönsterbröstning haft. Utmed denna norra vägg uppbyggdes en skåprad, innehållande vindfång, toalettrum, skrudskåp m.m. På motsatta sidan anordnades en ny läktare. Dess barriär består av två läktarfragment från den gamla kyrkan, vilka äro försedda med bilder av apostlarna. Dessa bilder äro möjligen målade år 1692 av Petter Sabel. Det berättas, att denna barriär i nya kyrkans tid intill 1904 utgjorde f ramstycket i den första slutna bänken till höger nere i kyrkan. Läktarfragmentet konserverades för kronor 1 350: – av konstnären Anders Liljeqvist, Ås, som kompletterade apostlaråden med nya bilder i spegeln längst till höger samt mot trappan. Vid uppsättandet av läktaren borttogs också den gjutna trappan upp till predikstolen. Den ersattes av en trätrappa, som drogs tillbaka något in i sakristian för att få bättre anslutning till läktaren. Dessutom erhölls härigenom ett större förvaringsutrymme under trappan. På läktaren uppsattes bokhyllor och mellan dessa upphängninigsanordningar för kyrkans antependier. Under läktaren inhöggs i södra väggen ett altare av "Gustasten" och över altaret uppsattes ett ifrån gravkapellet flyttat crusifix med kors och handsnidad Kristusbild, som inköptes 1947 för 400: – kronor. I östra väggen inmurades ett Rosengrens kassaskåp för nattvardskärl m m. I fönstren både i sakristian och i vapenhuset insattes antikglas.

Samtliga kostnader för denna ombyggnad och renovering uppgick till kronor 41 895:89 enligt särskild förd kassabok + 1 350: – kronor för konservering av läktarbarriären, summa kronor 43 209:89. Härav framgår att kostnadsberäkningen ej behövt överskridas, trots att i denna ej upptagits något belopp för nyss nämnda konservering, ljuskronor i vapenhuset, belöpande sig å 840: – kronor samt lamporna i övre delen av vapenhuset å 680: – kronor m.m.

Under arbetets gång befanns det, att den elektriska apparaturen såväl i centralen i vapenhuset som i transformatorhuset var i mycket bristfälligt skick. Kyrkorådet beslutade därför att den skulle utbytas. Kostnaden härför uppgick till 11 733:90 kronor.

Kyrkorådets senaste åtgärd har varit att anskaffa nya mattor i mittgång och kor. Kormattorna äro vävda av Jämtslöjd i Östersund i röllakansteknik. Mönsterkompositionen är utförd av textilkonstnärinnan fru Kerstin Ekengren, Järvsö. Motivet kallas "Helig stad" och upptager färger i grått, gult, blått, grönt, rosa och rost. Gångmattan är en s.k. "Bergåmatta", som är maskinvävd i färgerna grått och blått. Samtliga mattor, som kostat 10 915: – kronor, invigdes vid julottan 1960. Under de senaste 25 åren ha även en del äldre föremål renoverats. Bland annat restaurerads år 1947 och under överinseende av riksantikvarieämbetet de två konstrikt utskurna ljusstavarna från medeltiden, som nu äro placerade i främsta bänken på var sin sida av mittgången. Kostnaden härför uppgick till 470: – kronor. Ett äldre svart altarbrun i blommig damast renoverades och omvandlades 1951 av textilfirman Ada Eklund, Härnösand, till ett värdefullt antependium för fastlagstiden.

Många förnämliga gåvor 'har också skänkts av enskilda och föreningar, såsom mässkrudar, antependier, altardukar, dopklänning, brudmatta samt ljusstakar både i antikt glas och äkta silver. I detta sammanhang kan även nämnas den centralhöranläggning, som Offerdals Blomsterfond år 1951 överlämnade till kyrkan.

I anslutning till detta må även framhållas den om- och nybyggnad av kyrkorgeln, som företogs år 1952. Orgeln är en verklig raritet, vad det gäller kyrkorglar, och är en av de första i länet utrustad med elektrisk traktur. Orgeln är försedd med 31 stämmor, upptagande 1926 pipor, 3 manualer och pedal och har enligt expertisen verkligt stora möjligheter till klangkombination. Spelbordet är utfört i mahogny med de tre tangentraderna liggande ovanför varandra, allt som allt ett även till det yttre skönt instrument. I motsats till vad som var fallet med den förra orgeln har nu organisten ryggen vänd mot åhörarna.

I det nya orgelverket ingår alla stämmor från gamla orgeln, och har den på ett mycket förnämligt och skickligt sätt byggts av orgelbyggarfirman Olof Hammarberg, Göteborg, efter program, uppgjort av musikdirektör Valdemar Åhlén, Stockholm. Orgeln, som dragit en kostnad av omkring 60 000 kronor, invigdes vid högmässan söndagen den 6 juli 1953, då musikdirektör V. Åhlén vid en konsert demonstrerade den nya orgelns klangskönhet och eminenta musikresurser.

Bland kyrkans dyrbarheter kan nämnas ett märkligt rökelsekar, gamla järnljusstakar från 1500-talet, vilka äro upptagna redan i 1614 års inventarium, ljuskronor, värja, kyrkhåvar, förnämliga nattvardskärl och porträtt av bemärkta präster i socknen, minnestavlor, ett förgyllt epitafium samt en hel del andra gamla föremål.

Nämnda epitafiuin, som är placerat över södra ingången, är en minnesvård över 'kyrkoherdarna Zacharias Öl Plantin och Abraham Laur Burman och deras hustrur. Det förfärdigades år 1709 av bildhuggaren Daniel Kortz från Stockholm på prosten A L Burmans bekostnad. Detta dyrbara epitafiuin har form av en sköld med ett framskjutande uppåtgående och avsmalnande överstycke, som slutar i ett skulpterat timglas med änglavingar å sidorna. På båda sidor av överstycket äro änglafigurer skulpterade intill var sin vapensköld, den ena med två stridsyxor och en spade, den andra med en ormstav. Mitt på överstyckets nedre kant finns ett kerubhuvud. Mittstycket består av en svart oval tavla med förgylld inskrift och ram samt med sidstycken i vacker ornamentering. Under själva tavlan ett framskjutande understycke med en dödsskalle ovanpå ett över framkanten nedhängande skulpterat stycke med tofsar och därunder utskärningar, som smalnar mot epitafiets avslutning.

Inskrift:
Siste Viator
Contemplare
Hoc Epitaphium
Memorid Mandans
Duos Vestrobothniensis
Offerdal Pastoris Praep.s.
Norwegicorum Successores
Zachar. Olai. Plantan Socerum
G. Abrah: Laur: Burman Generum
Illum
Pot.e Caroli XI ms Ao 1672 Scholae Froesoeanae Instauratorum
Hunc
Gratia S.R M tis Anno 1689 Ejusdem Scholae constitutum Inspektorem
Ambos
lllustri loco antiquissima stirpe Fahle Hin Unges
Pr ogeni tös In vita graves
In convictu sinceros et candidos
Ordinis sui defensores strenuos
Publici privatique commodi curatores indefessos
Studiorum fautores propensos
Pauperum promotores benignos
Et cum his Eorundum castas conjuges
Illius Anam Mariain Ziedler (Matrem)
Hujus Elix. Zachar. Plantin (Filiam)
In pace Sub hac urna quiescere
Quorum Virtutis Gandoris et Zeli in terris praemium
Invidia In coelis vero futuru
Aeterna gloria Habes quos imitere
Viator Si virtutem et pietatem amas
Sin Minus Neque his emendabere Vale.

Nämnas kan även en i koret stående dopfunt, snidad år 1716 av mäster Petter Blom i Gävle. Den består av ett skulpterat fundament, å vilket står en ange?, med vingar, hållande i sina framsträckta händer ett underlag för dopskål. Den förgylldes år 1729 av herr Anders Malm, och den framstod sedermera vitmålad intill senaste restaureringen år 1933, då den av konstnären P Jonze erhöll en klädnad i skär färg, medan dopskålsunderlag och hår äro förgyllda. År 1732 uppsatte bildhuggare Jöns Hedin ett skulpterat skrank omkring dopängeln, vilket förgylldes samma år av målaren Lars Svedin. Detta har emellertid försvunnit, men är antagligen identiskt med det av församlingen deponerade skranket, som finnes å länsmuseet i Östersund.

Mest unik torde dock den nattvardskalk vara, som efter många okända öden funnit vägen till Offerdals kyrka. Det är den s k Offerdalskalken. I tillägget till 1690 års inventarium för Offerdal läses om denna kalk: "1709 blev den gamla förgyllda kalken med patcnet försåld till Mattmars kyrka, och kom vi gamla att få sig tillhanda en skön kalk med patén av Nurnbergs arbete, som i 6 delar kan sönderskruvas, väger 29½ lod". Denna kalk har omkring fotens kant en lång latinsk mening, i stämplade versaler, som här citeras endast på svenska: "Martin Lagus, prost över korsbärarnas orden och andlig rådsherre och stiftskommisarie hos lians Kejserlige Höghet Ärkehertig Carl av Österrike o.s.v. Biskop av Brixen och Breslau lät förfärdiga denna kalk".

Kalken har bevisats vara tillverkad i sydschlesiska staden Neisse något av åren 1613—15 och togs sannolikt som byte, då svenskarna besatte staden den 5 juni 1642. Troligen inköpte Offerdal denna kalk med patén för annexet Mattmar, men kom den åter till Offerdal, antingen när Mattmar och Alsen blev eget pastorat år 1856 eller kanske också tidigare, då den blivit otillräcklig för Mattmars menighet. När sedan Rönnöfors erhållit tillstånd för nattvardens utdelande i sitt år 1862 uppförda kapell, överfördes den dit. I Rönnöfors användes den till omkring 1921, då denna församlingsdel erhöll nya och större nattvardskärl. Kalken återfördes då till Offerdal, där den nu förvaras i sakristian.

Till Offerdals kyrkas många gamla säregna dyrbarheter kan även nämnas ett minne från en svunnen tid av mera världslig art, nämligen Gästabuds bullan eller Stor-Gertrud, en stor vrilskål från 1690. Den är försedd med tennbeslag upptill och nedtill, ävensom med sidobeslag, som uppbära handtagen. Omkring skålens utsida finnes dessutom 6 silversköldar med inskriptioner. Likaså är en inskription anbringad å överskoningens utsida. Tyvärr äro däremot insidans minnesskrifter, som troligen varit på vers med förgyllda bokstäver och där "bullan" kallas "Gertrud", så utplånade, att de ej kunna tydas.

Omkring överskoninycn läses:
"GästaBuds Bulla För Bonden i Offerdal år 16v o d 24. Febr. på des past. och pracp. Mag. Abram L. Burmans Och Elizab. Zachr.dors Plantins Heders Dag" (d v s på deras bröllopsdag).

På första skölden står skrivet: "Manin' i frösöö kung/ gård/ saal, hustrun boor i Offerdal, swän och gertrud såta vänner, dricka flitigt bad' i sänder, koste kornet hvad det Will, blir dock altid något til. Clas Ilalling Aol708." (Clas Halling var kyrkoherde i Brunflo 1703—13).

.andra skölden:"G. W. — Nunc est bibendum Nunc pede libero pulsanda tellus. ANNO MDCCVIII." ("G. W." — troligen Georg Walliii, biskopssonen från Härnösand och själv senare biskop i Göteborg, som gästade Burman år 1708.)

På tredje skölden:
"Rijke Mannens Bröder Fem, har i GERTRUD fått sin maka, som i pråål och Suus är slem, sexton kannor ej försakar, Dricke ut uppå en gång, men sliikt pack ej wärt en penning Mindr sillfr Plåtar Mång, döm.mer billigt PETTER HENNING I Stockholm 1709. Echo. Lät man Gertrud få sin wilja, Suus från kruus tu ej må skilja."

På fjärde skölden:
"Gertrud Sven klåkkares hustru föräras detta Smide af Bertil Alander och des Hustru Gunilla Ström d. 18. Octob 1708." (Bertil Alander var kronobefallningsman i Ström.)

Femte skölden saknar inskrift.

På sjätte skölden:

"Hustro Gertrud til prydnad. Haec Jiterala est, de se cantat aya est. Plaut. de Urna Ven."

För att bättre förstå innebörden av ovanstående citat och "Stor-Gertruds" historia återgives här några påträffade aktstycken om ifrågavarande ''bulla". I Fornvårdaren 1923-24 återfinnes i Gustaf Niäsströms uppsats "Glimtar från 1740-tälets Jämtland och Härjedalen" – "Ur Daniel Tilas' outgivna självbiografi" – ett intressant aktstycke om Offerdals-bullan. Daniel Tilas (1712-1772) blev genom Bergskollegiets fullmakt direktör över bergverken i Jämtland-Härjedalen, och i denna egenskap vistades han i dessa landskap rätt mycket under åren 1740-43 och reste genom Offerdal 1743. Från detta besök finnes följande antecknat om Gästabudsbullan eller "välkomman":
"I vägen besökte vi den hurtige Probsten Abraham Burman i Offerdal, och drucko ur des Gästabuds Bulla. Det var en skål urholckad af en ahlrot, och med beslag af Tenn försedd. Tennbeslagen kostade 50. plåtar. Inuti voro verser med förggyldte bokstäver, och utanpå voro åtskilliga Silverplåtar fastslagne, af dem som druckit derutur. Sielva Trädskålen höll nätto 14. kannor, och sedan Tennringen omkring Brädden kom till, stod den 16. kannor. Om morgonen då vi reste och ätit en middagslik frukost, kom Probsten sielf inbärandes med den, ty ingen annan var god före ät bära den, och var fullskiänckt med skiönt öl. Wl voro 7. personer om ät töma den, och däribland hielpe Prästen, och gjorde vi var och en på Värdens begäran vårt bästa. WS resande mådde väl därefter, men HielpePrästen dog inom 14 dygn därefter i fläckfeber.

Tro dock icke, mina läsare, att jag berömmer denna passage, men försäkrar att jag mången gång efteråt ryst över denna frukost."

Direktören Abraham Abrahamson Hiilphers nämner i sin år 1775 utgivna "Beskrivning
över Norrland" följande:
"I prästgården förvaras ännu den i orten bekanta Offerdals Bullan, som är en 14 kannors trävril eller swarfwad skål, rödmålad med tennband och handtag av tenn, prydd med 8 silwer-plåtar och några verser. Inuti äro åtskilliga minnesskrifter, där denna Bulla kallas Gertrud. På brädden läses: 'Gästabuds Bulla för Bonden i Offerdal på dess Pastors och Praop. Mag. Abr. L. Burmans och dess hustru Elisabeth Zach dotter Plantins Hedersdag den 24 Febr. 1690.' Efter gammal wana, wille Bönderna hafwa den qvar ät dricka utur, när de lofwerera sin Tionde, hwarföre nu warande Pastor samma kärl inlöste wid sitt tillträde för 170 dalei. En dylik Bulla kallad Swen, om 2 kanrum har förut warit wid Frössö Kungsgård, men rörkommit."

I Offerdals sockenstämmas protokoll av den 10 sept. 1854 läses: "Den Gästabuds bulla, Gertrud kallad, som afl Prosten Abraham Ivarsson Burman lät till sitt bröllopp förfärdiga för Offerdals alhnoge och wMken Pastorerne härstädes lära hafwa inlöst efter hwarandra, men sist kommit att tillhöra Prosten Norden-ströms sterbhus, som nu will densamma härifrån afhämta, om den icke inlöstes, beslöto Sockenmännen nu inköpa för kyrkans medel, för att få begagnas af blifvande Pastorer vid tillfällen, då Offerdals allmoge komaner att gästa. Och uppdrogs åt Församlingens kyrkovärd att med cgaren af Gertrud uppgöra köpet."

Bullan synes alltså ha anskaffats av prosten Abraham Laur. Burman till bröllopsdagen den 24 februari 1690, för att offer-dalingarna vid detta tillfälle skulle få dricka ur densamma. Sedan blev det sed, att den skulle användas, när offerdalingarna inlevererade sitt tionde, och har pastorerna inlöst bullan av varandra till 1854, då församlingen inköpte den, men skulle den fortfarande omhänderhavas av pastor för att ur densamma bjuda församlingsborna vid gästabud. Bullan tycks också tidigare haft 8 silverplåtar, och förtydligar upplysningen om bullan "Sven" på Frösön en del inskriptioner å Offerdals Bullan.

Många andra intressanta ting finnas sedan att orda om, men jag skall till sist endast nämna något om A*i/r/mn.s prer/(A\sf(Wnr. Det förmäles, att gamla kyrkan i Offerdal först hade en enkel predikstol, som i början av 1600-talet åtminstone var målad. Den kasserades dock för en ny predikstol, utförd i plattskärning, som enligt prosten Wimmercranz anteckningar förfärdigades 1654 för en kostnad av 64 Rdr 2 mark. Enligt en uppgift av Bertil Hasselberg skulle den vara tillverkad av Erik Eriksson i Bredbyn under kyrkoherde Oluf Bertilssons tid (1642-69). Denna predikstol bär emellertid årtalet 1655, vilket dock kan förklaras med att den påbörjades 1654 men var färdig först påföljande år. Den bar ursprungligen den latinska inskriptionen: "Beati sint qui VERBUM DEI GU: STODIUNT ILLUD ANNO 1655." (Saliga äro de som höra Guds ord och gömma det). Numera saknas den första delen av citatet eller "beati sint qui". Om denna predikstol omtalas, att bildhuggaren Jöns Hedin år 1732 utskar evangelis-terna å densamma. Den blev målad och förgylld av målaren Lars Svedin. Den var också i användning i den år 1767 nyuppförda kyrkan till år 1783, då åter en predikstol (den nuvarande) anskaffades. Den gamla skänktes år 1795 till Hotagens församling, vilken samma år uppfört ett kapell mellan sjöarna Hotagen och Gruveln. Då sedan Hotagen byggde kyrka åren 1853—1862 och predikstolen icke längre kom till användning, övergick den i privat ägo. Omkring år 1890 inköptes den av en samlare för ett museum i Stockholm. Den fraktades då med båt till Laxviken, men då den antagligen var rätt skrymmande och svår att frakta blev den provisoriskt inställd i en foderbod, där den sedan blev liggande och följaktligen med tiden rätt illa medfaren. Foderbodens ägare försålde den sedan till hem äg Kjell Olsson, som lät en möbelsnickare renovera upp den till salsskänk med påmonterad spegel. Sonen Olof köpte den sedan 1918 av sterbhuset och lät då först måla upp den i mahognyfärg. Den ommålades sedan i dess, enligt utsago, ursprungliga färg. - Ett bokställ, föreställande ett lamm vilande på en bok, placerades på framsidan av salsskänken. Det var dock endast en kopia av det rätta bokstället, som en tid funnits hos en familj i Laxsjö.

Vid visitation i Laxsjö, Hotagens och Föllinge församlingar 1937 uppmanade biskop Torsten Bohlin församlingarna att tillvarataga gamla värdefulla föremål. Predikstolen (salsskänken) vitbjöds då till Offerdals församling för 500: – kronor, men kom tyvärr inget köp till stånd. När sedan Ev. Fosterlandsstiftelsen i Laxviken år 1947 byggde om en gammal gård till bönhus, kom predikstolen åter till heders därstädes efter renovering av Gustaf Jarefors. Dock saknas den tidigare nämnda utsmyckningen med "evangelisterna". Det en tid saknade lammet i original har däremot återfunnits. Det förvaras nu i Hotagens kyrkas sakristia.

En annan teori har framförts, att denna predikstol skulle vara tillverkad i Danmark eller Nordschleswig, då trädslaget, som använts till densamma, ej vore svenskt utan härrör från någon av nämnda platser. Den skulle då ha utgjort en del av det skadestånd, som tilldömts Sverige på grund av förstörda kyrkor under krig mellan de båda länderna. Till detta kommer även en utsaga, att bemälda predikstol företer en stor likhet med predikstolen i Roskilde domkyrka, som också har samma latinska bibelcitat. Trots dessa varierande uppgifter torde det dock röra sig om samma predikstol, dä det kan anses troligt, att "konstnären" Erik Eriksson har utfört predikstolen till sin hemkyrka, eftersom han också i samma tidsskede tillverkat predikstolar för Alsens och Mattmars kyrkor. Att han därvid erhållit såväl virke som idé från Danmark är däremot icke alls otroligt.

Kyrkans nuvarande predikstol är, som tidigare nämnts, utförd av bildhuggaren John Edler, Lockne. Den är ett praktverk, liksom de flesta predikstolar utförda av denne mästares hand. Framsidan av predikstolen prydes överst av ett kerubhuvud och därunder de 4 evangelisterna. På vardera sidan därom finnes en hörnprydnad, bestående i hörnet åt kortsidan av en ängel, hållande ett brinnande hjärta. I hörnet åt fönstersidan är en ängel placerad, hållande ett kors. Båda änglarna liksom korset och hjärtat äro förgyllda. Ytterst åt korsidan finnes ännu en kerub och därunder en grupp, bestående av lagens tavlor, en hammare, ett svärd och ett brinnande hjärta i förgyllt utförande. Ytterst åt fönstersidan en kerub och därunder en grupp, bestående av en bok, ett kors, en törnekrona och en kalk, ävenledes förgyllt.

Själva predikstolen har en förlängning inom kyrkorummet. Denna utgör förbindelse mot sakristians trappa. Förlängningen är smyckad med två förgyllda kerubhuvuden, och under det ena finns anbringade två infällda målade speglar med förgylld inramning. Under det andra kerubhuvudet är ännu en hörnprydnad utskuren. Förbindelsens gavel mot öster består av en infälld målad spegel med förgylld inramning. I korgens och förlängningens nederkant ser man snidat lövverk i guld och grönt. Korgens undersida beslår av infogade små förgyllda kvadrater i fält, åtskilda av ljust målade smala fält, vilka sammangå i korgens botten till en träkokard. Även här är kyrkväggen liksom vid altaret dekorerad med ett blått draperi med gul frans och tofsar.

Överst på predikstolens tak, som är försedd med förgyllda ornament och med stiliserad guldfrans i ytterkanten, finnes ett förgyllt lamm med segerfana, vilande på en bok med de sju inseglen. Under predikstolstaket är placerad en förgylld sol med inskriften Jahveh, en prydnad, som förut tillhört kyrkans äldsta orgel av år 1753, och härstammande från prosten Olof Burmans tid, vilken på egen bekostnad lät utsyna det gamla orgel verket.

Kyrkan har en imponerande exteriör, och dess läge är vackert med praktfull utsikt från kyrktrappan över Hallberget och Hällsjön. Tornuret, en gåva av Simon Gabrielssons i Berge änka Märet Simonsdotter år 1893, minner oss med sina punktliga slag' gång på gång örn tidens flykt. Vida utöver Offerdalsbygden synes också under den snörika årstiden ljuset från kyrktornet, bekostat år 1933 av framlidne landsfiskalen A Kjelsson, Hällänge. Det vill städse minna bygdens folk om den plats, där Herren vill möta sin församling.

Så lämnar Offerdals vackra tempel ett rikt och förpliktande arv till sentida Offerdalsbor. Det arvet bär på djupet inom sig den hårda ofta bittra kampen för tillvaron, men ock ett vittnesbörd om själar, som lyft sig fria från jordelivets omsorger för att i templets hägn finna vila, tröst och vederkvickelse. Må helgedomen alltfort få bliva ett den andliga gemenskapens hem för både gammal och ung. Och när klockorna i tornet med sina mäktiga malmtungor fylla rymden med samma klang, som genom århundraden ljudit här, då vilja de sända över berg, land och sjö, över Offerdals församling det budskapet, som i svunnen tid präglats i klockans malm:
"Lofver Gud i lians Helgedom. Lofver Honom med klara Cymbaler. Lofver Honom med välklingande cymbaler. Alt det anda hafver lofver Herran. Haleluja."

KÄLLOR:

F. Wimmercranz: Minne från Offerdalskyrka.
E. Boman: Offerdals kyrka. (I Jämten 1953).
L. Bygden: Hernösands stifts herdaminnen.
Bertil Hasselberg: Till Jämtlands och Härjedalens herdaminnen.
Gustaf Näström: Glimtar från 1740-talets Jämtland och Härjedalen.
(I Fornvårdaren 1923—24).
Janrik Bromé: Jämtlands och Härjedalens historia, tredje delen. Offerdals kyrkoarkiv. Protokolls- och kassaböcker. Intervjuer.

 


Jänsmässholmens kapell


På 1860-talet började fast bebyggelse uppstå i Jänsmässholmen. Då uppstod så småningom tanken på högmässor i "Holmen". Gudstjänsterna hölls ute, vid vackert väder, i sluttningen av den djupa dalgången strax västerut från det sedermera uppförda kapellet. De övriga kyrkliga handlingarna såsom nattvardsgång och dop förrättades vid någons stuga i fjällbyn.

1890 uppfördes en gudstjänstlokal i Jänsmässholmen. Men så småningom blev det omöjligt att under några förhållanden använda den uppförda byggnaden som gudstjänstlokal. Vid regnigt väder måste nu åter högmässorna förläggas till någon av bybornas stugor. Vid lämplig väderlek hölls mässorna fortfarande ute i det fria invid kapellet.

Fjällbefolkningen var inte nöjd med att gudstjänstlokal saknades. De hade själva inte medel för uppförande av en sådan, så de önskade, att en kapellbyggnad skulle komma till. Omkring 1906 framförde kapellpredikanten tillsammans med fjällfolkets eget ombud, samernas önskemål om en gudstjänstlokal i Jänsmässholmen. Frågan, som också stöddes av ombud från Hotagen, vann inget gehör. Pastorn vände sig till Kungl. Maj:t med ett förslag till ett upp- förande av en kapellbyggnad, men det kom aldrig något svar. Ärendet hade troligen kommit bort på den långa vägen, och följden blev den, att byggnadsfrågan fördröjdes flera år under väntan på svar på den gjorda förfrågan.

Omkring år 1906 vände sig också byborna själva till Länsstyrelsen med begäran, att en kapellbyggnad måste uppföras i Jänsmässholmen. Länsstyrelsen sände då en byggmästare till "Holmen". Kostnaden för en sådan byggnad ansågs för dyrbar och ärendet lades ner.

Vid byastämma, med samemännen i Offerdals sameby den 7 juli 1929 i Jänsmässholmen fattades grundläggande beslut i byggnadsfrågan. Ritning, beskrivnings- och kostnadsförslag godkändes med vissa ändringar. Byggnaden skulle vara färdig enl. entreprenadskontraktet den l juni 1931. Som en första åtgärd revs den gamla gudstjänstlokalen men grunden kunde efter en viss reparation användas.

På så sätt tillkom Jänsmässholmens länge efterlängtade kapell, ett Guds hus i fjällens värld, på initiativ av sameförsamlingens prästerskap och helt genom kärleksfulla människors gåvor. Det invigdes den 5 juli 1931. Under årens lopp har kapellet genom olika givare fått många gåvor och prydnader såsom orgel, altarbänk, altarbeklädnad, altartavla, ljusstakar m.m.
Altartavlan, som är i snidat trä, föreställande Kristus med törnekrona.


Rönnöfors församlingshus


Frågan om en sockenstuga eller en församlingssal i Rönnöfors är lika gammal som frågan om en kyrka eller ett kapell i församlingens västra del.

1920, togs frågan upp om att man ville ordna till en sockenstuga.
När detta ärende skulle behandlas, så hade frågan kommit i ett nytt läge, det gällde inte längre uppförandet av en ny sockenstuga utan förelågs att flytta den gamla sockenstugan i Offerdal för uppförande i Rönnöfors. Förslaget att flytta gamla sockenstugan till Rönnöfors avstyrktes av beredningsutskottet och avslogs nu av fullmäktige.

Efter många möten och diskussioner så hade man ett sammanträde den 20 juni 1943 där frågan om församlingshus i Rönnöfors tog upp till en slutgiltig behandling.

Allt arbete på församlingshuset fortgick som planerat och utan missöden under sommaren och hösten.

Bygget avsynades den 14 november 1944. Första högmässan blev den andra söndagen i Advent, samma år. Det var en stor glädjedag för både präst och församling. En ny orgel, i stil med övriga inredningen togs i bruk.

Kostnaden för församlingshuset, som preliminärt beräknats till 48 000: –, kom att kosta nära
59 000: -. Lägger man till utlägg för inredning, arkitekts -arvoden, brunnsgrävning, utgrävning av hela källarutrymmet, tomt m m, blev totalkostnaden på ca 65 000: – kronor.

Församlingshuset invigdes den 8 juli 1945. Vid högmässan och invigningshögtiden närvarade dessutom en del medlemmar.

Till detta församlingshus överlämnades en del gåvor vid invigningshögtiden, så som en oljemålning, 4 st bokmärken i de liturgiska färgerna samt större belopp m m.

Som slutomdöme kan sägas, att församlingshuset, där det står, varit Rönnöforsbygden till mycken nytta och glädje.


Rönnöfors kapell och kyrka

Av Elov Boman

A. Kapellet, kyrkogården och något om ny prästerlig tjänst.

I frågan om uppförande av ett kapell eller kyrka i Offerdals västra del uppkom redan omkring 1830, sedan bebyggelsen i denna del av socknen ökat genom diverse nybyggen. Saken var också uppe vid visitation år 1836. Men först sedan bruksrörelsen kommit igång i Rönnöfors, och en å bruket upplåten bönsal visat sig för liten, blev frågan om ett kapell mera brännande. Ärendet behandlades vid gällstämma den 11 mars 1849 och vid sockenstämma den 4 februari 1849.

Den 13 oktober 1850 hölls så sockenstämma för att besluta om åtgärder i anledning av föregående stämmas uttalande, att kapellag ej kunde bildas annat än under förutsättning att anslag av allmänna medel beviljades. Nämnda stämma ansåg nu, att ett blivande kapellags gränser borde omfatta byarna "Björnnäset, Björknäset, Westsjön, Ytterålden, Höjden, Kronotorpet Olden med Qvarnbacken, Frankrike, Storbanken, Oldens Bergverk, Aspbacken, Forsbacken, Rönnöfors Bruk, Rännön, Backen, Finnsäter, Wejmon, Fiskviken, Trången, Anvågen, Enarsvedjan, Brattmon, Tjernåsen, Rismon och Högrun".

Sockenmännen i dessa byar förband sig att för hemman av l tids skatte och däröver erlägga 4 kappar korn och för mindre hemman 2 kappar korn till kapellpredikantens lön. Ett villkor var dock att efter dåvarande komministerns i Alsen avgång slippa bidraga till hans efterträdare, lön. Alsen och Mattmar var nämligen annexförsamlingar under Offerdal från omkring 1490 till den 2 februari 1856. Prosten Per Nordenmark (kh i Offerdal 1833-53) lovade bidraga med 4 tunnor korn. Om vin- och byggnadssädens fördelning samt kyrko- och fattigkassornas fördelning fattades beslut. Däremot ville kyrkobyggnadsskyldige i den övriga socknen ej förbinda sig till deltagande i kapell- eller kyrkobygge i Rönnöfors.

Stämman beslöt också att hos Konungen anhålla om anslag till löneboställe, lönefyllnad, kyrkklocka o d. Kapellaget förband sig att, om anslag beviljades, uppföra en stenkyrka samt underhålla åbyggnader. En kommitté tillsattes för att hos Konungen framställa denna underdåniga anhållan. Härtill utsagos bönderna Nils Nilsson, Ytterolden, Nils Olofsson i Rännön och Anders Andersson i Rismon samt ordf. vid nämnda stämma, Nils Oskar Nordenmark, son till prosten Per Nordenmark och tjänstgörande med olika förordnanden i Offerdal under tiden 1839-1871, sedermera kapellpredikant i Hotagen (1875-79). Men om kommittén gjort någon anhållan, eller om denna blivit avslagen, har ej kunnat utrönas. I varje fall har ej något svar från Konungen kunnat påträffas i Offerdals kyrkoarkiv.

Den 11 april 1854 föreligger en förbindelse från Rönnöfors Bruk att betala 100 Rdr bco till blivande kapellpredikant. Byggnadsfrågan i Rönnöfors synes ej åter ha varit före vid någon sockenstämma förrän den 30 september 1860. Ärendet blev då på nytt aktuellt, emedan en utvidgning av Offerdals kyrka ansågs nödvändig. Disponent A J Thomée, Rönnöfors Bruk, poängterade då i en insänd skrivelse, att rumsfrågan rörande Offerdals kyrka bäst kunde lösas genom alt bygga ny kyrka i annan del av församlingen. Som för ändamålet lämplig plats föreslogs Rönnöfors. Thomées förslag föll emellertid, och stämman beslutade utvidga Offerdals kyrka. Beslutet motiverades med att behovet av sockenkyrkans utvidgning ändock kvarstod, även om en ny kyrka byggdes i Rönnöfors. En minskning av några hundra kyrkobesökare kunde icke göra sockenkyrkan tillräcklig för den återstående församlingen. Dessutom förmodade stämman, att många av sockenmännen inom den tilltänkta kapellförsamlingen icke önskade, att någon kyrka skulle uppföras vid Rönnöfors. Emellertid skulle de hemman och lägenheter, som tidigare blivit föreslagna att utgöra en kapellförsamling med kyrka vid Rönnöfors, få ersättning för sina dagsverken vid utvidgningen av församlingskyrkan, om en kapellförsamling bildades, och de därigenom kom att betungas av den egna kyrkobyggnaden.

Ovan nämnda sockenstämma hölls av kyrkoherde Jakob Albert Englund (tjänstgörande i Offerdal 1860-70), vilken följande söndag den 7 oktober 1860 även höll sammanträde i samma fråga med hemmansåborna i Ytteroldens, Rännöns, Fiskvikens, Anvågens, Finnsäters och Enarsvedjans byar vid Rönnöfors. På tillfrågan förklarade därvid Enarsvedjans byamän, att de alls icke ville deltaga i någon kyrkobyggnad vid Rönnöfors, utan i stället önskade tillhöra sockenkyrkan. Finnsäters byamän ansåg sig också för närvarande hellre vilja deltaga i utvidgningen av sockenkyrkan och bevista gudstjänsterna därstädes. Dock ville de ej frånsäga sig att deltaga i uppförandet av en kapellkyrka vid Rönnöfors, när en sådan skulle byggas. Häri instämde hemmansåborna i Anvågen, Ytterolden, Rännön och Fiskviken.

Över sockenstämmans beslut den 30 september 1860 angående utvidgningen av Offerdals kyrka anförde disponenten A J Thomée och några andra sockenmän besvär. Dessa upplästes i Offerdals kyrka söndagen den 24 febr 1861. Efter gudstjänsten denna dag höll Nils Oskar Nordenmark stämma i ärendet, varvid bonden och fjärdingsmannen Jonas Olofsson, Åflo, utsågs att å sockenmännens vägnar avgiva förklaring till Konungens Befallningshavande över nämnda besvär. Emellertid torde Thomée ha vunnit detta ärende, ty om den planerade utvidgningen blev aldrig mera tal.

Den 24 februari 1861, samma dag Thomées besvär behandlades i Offerdal, höll kyrkoherde J A Englund stämma i Rönnöfors med befolkningen vid Rönnöfors bruk och byarna Rännön, Ytterolden, Aspbacken, Anvågen, Finnsäter, Fiskviken, Trången, Höjden, Frankrike och Vejmon. Ordföranden inledde med följande sammanfattning: "Enär behovet av en kyrka vid Rönnöfors Bruk redan länge sedan blivit satt utom allt tvivel och ovanstående verk och byar, med undantag av Wejmon, redan beslutat, att en Bruks- och Kapellkyrka skall, så fort omständigheterna det tillåter, uppföras i närheten av Bruket, och till detta ändamål valts en kommitté, bestående av Herr Bruksförvaltaren F Hwass, Bönderna Olof Andersson i Ytterolden, Erik Nilsson i Rännön och Anders Andersson i Anvågen, vilka så fort som möjligt skulle ingiva förslag om sättet för det ifrågavarande kyrkobyggnadsarbetets verkställande; så syntes visserligen icke föremål för överläggning på denna stämma bliva att avgöra, om en kyrka skall uppföras vid Bruket eller icke. Men så mycket angelägnare syntes däremot vara, att bestämma dels platsen för kyrkan och kyrkogården, vilken fråga, enär icke många platser för dessa äro att välja på, genast och utan att invänta något förslag av nämnda kommitté, kunde av det blivande Kapellaget avgöras, dels sättet för Gudstjänstens ordnande, tills dess den beslutade Bruks- och Kapellkyrkan hinner bliva uppförd."

Dessutom framlade ordföranden ett sexpunktsförslag och i anslutning till detta fattades följande beslut, som här i huvudsak återgivas.

1. Att kyrkan skulle uppföras på Forsströmmens västra strand å den höjd, som kallas Rönnöfors Bruks norra hästhage, samt att kyrkogård skulle anläggas därstädes c: a hundra alnar från kyrkan. Tomtmark härför utlovades av Rönnöfors Bruk enligt medgivande av disponenten och brukspatronen A J Thomée.

2. Att kyrkan skulle uppföras av sten och att denna omedelbart skulle börja anskaffas. Rörande arbetsfördelningen härför skulle ovannämnda kommitté med det första ingiva förslag till sockenstämman med det blivande kapellaget. Stenen skulle få tagas på brukets utmark. – I anslutning härtill förklarade bönderna Göran Göransson, Olof Andersson, Nils Göransson och Lars Olofsson i Trången, Anders och Walter Andersson i Anvågen samt änkan Anna Olsdotter i Fiskviken, att de icke ville tillhöra det blivande kapellaget. Samtliga dessa avsade sig därför allt deltagande i de arbeten, som kunde bliva nödvändiga för kyrkobyggnaden eller annat byggnadsföretag för kapellagets rakning. Däremot förklarade sig bonden Erik Olofsson i Västbyn villig att, ehuru inte tillhörande kapellaget, 'bidraga till kyrkbyggnadskassan med l Rdr rmt om året under 10 års tid eller tillsammans 10 Rdr rmt.

3. Att stamboks- och kollektmedel skulle begäras för ändamålet, så snart förberedande åtgärder var vidtagna därför.

4. Att på grund av det otillräckliga utrymmet i det nuvarande bönhuset ett nytt skulle uppföras på samma höjd som kyrkan.

Detta bönhus skulle tillika tjäna till skolhus och framledes även som sockenstuga. Förslag till denna byggnads storlek skulle med det första uppgöras av den utsedda kommittén. Byggnadsarbetet Skulle vara färdigt under sommaren 1862. Till dess det nya huset var färdigbyggt, skulle 'bönhuset vid Rönnöfors få begagnas enligt medgivande av disponent Thomée.

5. Att gudstjänst skulle hållas i det nuvarande eller blivande bönhuset var sjätte söndag mot ett årligt arvode av 150 Rdr rmt och fri kost åt tjänstgörande präst jämte foder åt hans häst under vistelsen i Rönnöfors. Härtill tillkännagav brukspatron Thomée, att han för Rönnöfors Bruks räkning skulle anslå hälften av denna summa eller 75 Rdr rmt per år. Dessutom skulle prästerskapet under vistelsen i Rönnöfors för gudstjänsters hållande av bruket erhålla fri kost för sig och fritt foder för sin häst, till dess särskild präst bleve anställd vid kapellförsamlingen. De 75 Rdr rmt, som skulle utgå från kapellaget, borde fördelas på varje »person, som är "admitterad" till Herrens Hel. Nattvard. Husbönder och fäder skulle ansvara för sina tjänare och betala för sina barn. Penningarna skulle inlevereras till bruksförvaltningen, som sedan hade att överlämna -summan till vederbörande prästerskap. Detta beslut fattades med uttryckligt förbehåll, att församlingens pastor förrättade gudstjänsten i bönhuset turvis med adjunkten mot erhållande av halva arvodet eller 75 Rdr rmt om året. Ordf å sin sida godkände beslutet under förbehåll, att församlingens pastor hade ständigt ämbetsbiträde att påräkna, vartill han genom Kungl Resolution vid Offerdals pastorats delning var berättigad.

6. På förslag av brukspatronen Thomée valdes de kvarstående ledamöterna av förut nämnd (kommitté till byggnadsdirektion. Denna skulle alltså, sedan Anders Andersson i Anvågen måste anses som avgången, utgöras av bruksförvaltare Hwass, bönderna Erik Nilsson i Rännön och Olof Andersson i Ytterolden. Dessa tre skulle nu vidtaga de åtgärder för uppförande av bönhus och kyrka, som åvilade en sådan direktion.

Bonden Jöns Lind i Wejmon biträdde dessa beslut, ehuru han i förra stämman rörande kyrkobyggnad icke kunnat vara närvarande och således redan då kunnat förklara sig villig att inträda i kapellaget. Till stämman den 15 december 1861 med Rönnöfors Bruk och de byar, som den 24 februari, 1861 beslutat sig för att tillhöra det tillämnade kapellaget, hade den utsedda byggnadsdirektionen inlämnat material- och kostnadsförslag till projekterat bönhus. Ordföranden N O Nordenmark framställde därvid frågan, om materialenas anskaffande, husets uppbyggande och inredande skulle utbjudas på entreprenadauktion eller av hemmansägarna själva övertagas och på dem fördelas. Därvid beslutades det, att hela ifrågavarande byggnad skulle vid auktion, som bestämdes att hållas 'måndagen den 23 december 1861, utropas och åt den minstbjudande överlåtas. Bruksförvaltare Hwass anmodades och åtog sig att hava tillsyn över arbetet. Då det blivit färdigt, skulle det avsynas av honom och de övriga ledamöterna i byggnadsdirektionen jämte nämndemannen och kyrkvärden Olof Abrahamsson i Kaxås. Utgifterna för hela arbetet skulle fördelas och utgå efter skatt.

Bönhuset synes ha blivit färdigbyggt under år 1862. Den 26 april 1863 höll kyrkoherde Jakob Englund stämma därstädes efter gudstjänstens slut. Det beslutades då att anhålla hos Kungl Maj:t om nådigt tillstånd till nattvardsgång i bönhuset och om anläggande av begravningsplats i närheten av detsamma. Dock ansåg man, att, innan ifrågavarande ansökan uppsattes, Offerdals sockenmän borde tillfrågas, om de för sin del ville medgiva, att mässfall finge inträffa i moderförsamlingen åtta gånger om året. Detta kunde ju inträffa, om pastoratet icke hade mera än en tjänstgörande präst på grund av pastors ledighet eller den ene prästens sjukdom. Landssekreterare A J Thomée utsågs att å delägarnas vägnar upprätta och till Kungl Maj: t ingiva nyss nämnda nådiga ansökan.

Å kyrkostämma den 7 juni 1863 tillstyrkte Offerdals församling för sin del begäran om 8 gudstjänster per år. Härtill fogades dock det uttryckliga förbehållet, att inga kostnader för dessa gudstjänster skulle drabba församlingen. Den 23 november 1869 förordnade konungen, "att gudstjänster årligen skola vissa helgdagar förrättas ej mindre vid Rönnöfors Bruk än även vid Bredbyn eller annat lämpligt ställe inom församlingen, så snart bönhus därstädes varder uppfört".

Antalet gudstjänster ändrades emellertid 1877 till 6 om året. Orsaken härtill återfinnes i kyrkostämmans protokoll av den 19 oktober detta år. Enligt detta hade kyrkoherde Olof Abraham Staaff (1870-1903) till stiftsstyrelsen ingivit en skrivelse med anhållan om åtgärder till bestämmande av visst antal gudstjänster, som i enlighet med regleringsresolution den 23 november 1869 borde hållas i bönhuset vid Rönnöfors Bruk. På grund av denna skrivelse hade Domkapitlet den 25 april 1877 förordnat prosten Per Åström i Alsen att vid kyrkostämma träffa överenskommelse mellan pastor och församling i berörda ärende. Därvid yrkade några vid Rönnöfors Bruk och i dess närhet boende personer, att åtminstone 8 gudstjänster borde hållas i kapellet per år. (Här benämnes bönhuset för första gången kapell.) Pastor förklarade då, "att han väl kunnat foga sig uti denna önskan, därest icke prästbristen stängde för lång tid all utsikt till erhållande av ämbetsbiträde, in en att under förhanden varande förhållanden och i avseende på den övriga delens av församlingen folkmängd, 6 gudstjänster om året borde vara tillräckligt, helst som vägen var mycket dålig och pastor tämligen framskriden i ålder". Stämman stödde kyrkoherdens förslag och beslutade, att så länge intet kapell inrättades på annat ställe inom församlingen skulle gudstjänster förrättas vid Rönnöfors Bruk 6gåänger om året. Dessutom beslutades att rönnöforsborna skulle hålla pastor kost på stället och ut fodra hans häst. Det erinrades också örn att skyndsamt bringa begravningsplatsen i fullgott skick.

Såsom tidigare framgått hade vid stämmor i Rönnöfors frågan om anställande av särskild präst därstädes flera gånger varit före. Likaså hade vid Offerdals pastorats delning 1856 förts underhandlingar om inrättande av en ny komministratur i Offerdals nya pastorat. Men vid detta tillfälle vanns ingen lösning. I stället erhöll pastor rätt till ämbetsbiträde, till dess den nya prästlöneregleringen blivit fastställd. Vid löneregleringens genomförande år 1870 var frågan åter uppe, oaktat det förut påpekats att förslaget om inrättandet av en komministertjänst inom Offerdals församling för närvarande borde förfalla. Det blev också nu ött negativt resultat.

Händelseförloppet var detta. Brukspatron J O Hammar, kyrkvärden Jon Jonsson i Ange och bonden Abraham Simonsson, Stafre, hade begärt kyrkostämma med Offerdals församling för att besluta om inrättande av en komministratur i Offerdal. I anledning härav hade kyrkorådet utarbetat ett fullständigt förslag, som behandlades i kyrkostämman den 9 januari 1870, där punkterna 4 och 5 i kyrkorådets förslag återgives, då de ha särskilt intresse för Rönnöfors:

4. Den nye komministern borde tills vidare bo i närheten av kyrkan, men skulle vara skyldig att i tur med kyrkoherden förrätta gudstjänst i hönshuset vid Rönnöfors 8 gånger om året. Likaså skulle pastoratets båda präster hava det åliggandet att hålla gudstjänst i Bredbyn eller annan by i nordöstra delen av pastoratet, om och när beslut att uppföra kyrka eller bönhus i denna trakt kommer att fattas. Någon ersättning för dessa ämbetsförrättningar skulle ej tillkomma prästerskapet.

5. Oaktat komministerns boningsort Skulle komma att, åtminstone tills vidare, bliva i grannskapet av pastoratets kyrka, borde en kapellförsamling bildas i nordvästra delen av Offerdals socken med Rönnöfors bönhus till lokal för de gudstjänstliga övningarna; vadan det skulle med det första avgöras, vilka byar kom att tillhöra den nya församlingen, dels underdånig ansökan, så fort som möjligt, göras om rättigheten att utdela Herrens Hel. Nattvard i förutnämnda bönhus och inrätta begravningsplats i närheten därav."

Av detta sista torde framgå, att landssekreterare A J Thomée knappast fullgjort sitt av stämman i Rönnöfors 1863 pålagda uppdrag att göra en sådan anhållan. Vid ovan citerade stämma av den 9 januari 1870 fattades intet definitivt beslut i dessa frågor, utan ärendet upptogs åter den 23 januari samma år, då även Kungl Maj:ts nådiga resolution till lönereglering förelåg. Vid detta tillfälle avgavs 781 fyrkar för bildande av komministratur samt 1262 fyrkar för avslag, varför den väckta frågan även denna gång förföll.

Diskussionerna i denna sak tystnade nu för lång tid framåt. Först 30 år senare upptogs ärendet på nytt och denna gång av prästlöneregleringskommittén och behandlades nu under åren 1902-1904. Angående detta heter det i kyrkstämmoprotokollet av den 20 juli 1902: "Sedan ordf. redogjort för innehållet i Prästlöneregleringskommitténs betänkande och förslag, evad det rörde församlingen, uttalade stämman såsom sin önskan, att församlingen måtte förses med ständig pastorsadjunkt, enär å ena sidan församlingen genom en sådan vore likaväl betjänad som med en komminister, och å andra sidan en komminister bleve i ekonomiskt avseende församlingen betydligt mera betungande än en pastorsadjunkt."

Rörande den vidare utvecklingen i detta ärende kan nämnas, att församlingen åter kallades till kyrkostämma den 4 oktober 1903 för att avgiva infordrat yttrande till Kungl. Kammarkollegiet över Prästlöneregleringsikommitténs förslag om åliggande för kyrkoherden att hålla ständig adjunkt. Stämman skulle dessutom yttra sig om Domkapitlets underdåniga skrivelse till Kungl. Maj:t rörande inrättande au en komministratur inom församlingen samt avböjande av Prästlöneregleringskommitténs förslag. Under diskussionen motiverades från olika synpunkter, att det för församlingen var fördelaktigare med en ständig adjunktstjänst än en komministertjänst. Stämman uttalade sig också för att kyrkoherden skulle åläggas att hålla ständig adjunkt och motsatte sig på det bestämdaste inrättandet av en komministratur.

Den 14 mars 1904 hade kyrkorådet sammankallats för att ånyo höras i den av Domkapitlet väckta frågan, huruvida församlingen skulle vara villig att för erhållande av en mera tillfredsställande själavård inom pastoratet ikläda sig förbindelser för inrättande av en komministertjänst eller åtminstone, intill dess en ordinarie prästerlig befattning kan komma till stånd, en pastoratsadjunktur. Kyrkorådet avstyrkte båda dessa förslag och föreslog i stället, att församlingen skulle hålla fast vid sitt en gång fattade beslut, att den nye kyrkoherden skulle förpliktigas att hålla ständig adjunkt i enlighet med prästlöneregleringskommitténs förslag.

Rörande detta ärende höll så prosten Magnus Bergman, Oviken, den 25 mars 1904 enligt förordnande av Domkapitlet kyrkostämma med församlingen. Ett par personer talade då för inrättandet av en komministertjänst såsom högeligen önskvärt. Detta borde nu kunna genomföras, då erforderligt jordområde i gällande lönekonvention undantagits av kyrkoherdebostället till boställsjord för en komminister. Församlingen borde då kunna ikläda sig kostnaden för uppförande av nödiga bostadshus. Härtill kunde man även påräkna bidrag av inflytande medel från kyrkoherdeboställets skog, om begäran därom framställdes. Men församlingen skulle icke åtaga sig någon utgift för komministerns lön, då nämnda konvention även hade föreskrivit, att ett visst kvantum korn skulle av kyrkoherdens lön utgå till en blivande komministers avlöning och nödig lönefyllnad borde kunna erhållas ur lönereglerningsfonden. Å andra sidan yrkades, att man även nu i enlighet med kyrkostämmans beslut den 4 oktober 1903 borde avslå den gjorda framställningen, vilket också kyrkorådet föreslagit. Detta yrkande blev av stämman gillat och antaget.

Rörande resultatet och avslutningen på striden om en ny prästerlig tjänst under åren 1902-1904 läses i kyrkostämmans protokoll av den 5 februari 1905 § 3 följande: "Upplästes en från chefen för Ecklesiastikdepartementet till Offerdals kyrkostämma ställd skrivelse innehållande Kungl Maj: ts utslag, att f n v ej någon ny prästerlig befattning komma att inom församlingen inrättas."

År 1907 upptogs åter denna fråga till behandling, men det dröjde ända fram till 1920, innan den var definitivt löst. Denna gång var ärendet framförallt föranlett av en skrivelse från byamännen i Bredbyn, Landön, Kälarna, m.fl. byar rörande årliga gudstjänster i Bredbyns skola. I kyrkorådets protokoll av den 19 september 1907 § 6 avgavs så yttrande om inrättande av en ny prästerlig tjänst i församlingen. I samma protokoll § 7 behandlades ovannämnda byamäns anhållan, att, enligt med vad som redan längesedan medgivits, byarna omkring Rönnöfors skulle erhålla sex årliga gudstjänster i Bredbyn. Denna skrivelse hade även översänts till Domkapitlet i Härnösand, som på grund härav förordnat prosten M. Bergman att å kyrkostämma höra församlingen i ärendet.

I kyrkostämman den 22 september 1907 föredrogs byamännens i Bredbyn och angränsande byar skrivelse till Domkapitlet. Däri anhölls, att domkapitlet måtte i enlighet med Kungl. brevet den 23 november 1869 förordna om sex årliga högmässogudstjänster i Bredbyns skola. Dessutom upplästes kyrkorådets förberedande behandling av ärendet. I detta var intaget ett erbjudande av kyrkoherden, "att han frivilligt och emot villkor av fri skjuts och fri kost för sig och den medföljande klockaren åtog sig att årligen hålla gudstjänst i Bredbyn, dels på de tre annandagarna, dels på ytterligare två söndagar, den ena under sommaren och den andra under hösten". Kyrkorådet tillrådde stämman att antaga erbjudandet, "enär genom sådan anordning, som blott skulle gälla tills vidare, den stora olägenheten skulle undvikas, som annars genom beviljande i dess helhet av sökandens begäran skulle uppkomma, näml. den att en söndag i varje månad på året lämnades utan söndagsgudstjänst i kyrkan, då även Rönnöfors blivit tillförsäkrat gudstjänst sex söndagar om året".

Vidare framgick av nämnda kyrkorådsprotokoll, att rådet ej ansåg saken kunna nöjaktigt ordnas, innan ytterligare en prästman blivit anställd inom församlingen. Detta kunde emellertid ej ske genom att lägga nya utgifter på församlingen. De kyrkliga behoven borde fyllas genom inkomster från prästbordets Skog.

Sedan detta delgivits församlingen, vidtog överläggning dels angående gudstjänstturerna till Bredbyn, dels om nödvändigheten av att förstärka prästerliga krafterna inom församlingen och om beredande av medel härför. I avseende på den förra punkten beslöt stämman enhälligt att avstå de fem omnämnda sön- och helgdagarna för gudstjänster i Bredbyn. Detta skulle dock ske på de av kyrkoherden framställda villkoren och endast tills vidare och för så vitt kyrkoherden frivilligt åtog sig dessa gudstjänster, vartill varken han kunde anses lagligen förpliktigad ej heller byamännen ännu lagligen berättigade. Beträffande den senare punkten uttalade stämman sin anslutning till kyrkorådets framförda åsikt om önskvärdheten av att ännu en prästman anställdes inom församlingen, men frånsade sig all uppoffring för prästens avlönande. I likhet med kyrkorådet betonades därjämte, att större inkomster från prästbordets skog borde erhållas för fyllande av de kyrkliga behoven. Detta kunde ske därigenom, att församlingen tillerkändes andel i avkastningen av extra ordinarie avverkning.

På grund av ovanstående beslut och det växande behovet av en andre ordinarie prästman samt bristen på avlöningsmedel 'härför hemställde kyrkorådet den 10 maj 1908 om kyrkostämmans bemyndigande att ingå till Konungen med anhållan om att nödiga medel bereddes församlingen genom anslag av kyrkoherdeboställets skog för inrättande av en komministratur och för avlönande av en komminister. Vid kyrkostämmans behandling av detta förslag den 24 maj samma år utbyttes ordet "komminister" mot "pastorsadjunkt". Dessutom uppdrog stämman till kyrkorådet "att hos Konungen anhålla, att medel till inrättande och avlönande av en pastorsadjunkt inom pastoratet utan församlingens betungande måtte beredas genom anslag av kyrkoherdeboställets skogsavkastning, samt att de bestämmelser, som i gällande löneregleringsresolution avse komministern, även måtte gälla pastoratsadjunkt, därest en sådan kommer att anställas".

I enlighet med detta stämmobeslut uppsatte kyrkorådet den 16 juni 1908 en skriftlig till Konungen ställd underdånig ansökan i ärendet. Denna skrivelse resulterade i Kungl. Maj: ts nådiga beslut den 7 maj 1909, vari bestämdes att i Offerdal skulle upprättas en pastoratsadjunktur. Innehavaren av denna tjänst skulle under nuvarande kyrkoherdens tid avlönas med dels anslag av 2 500: – kr. ur prästerskapets löneregleringsfond, dels ett av kyrkoherden utgående fyllnadsbelopp av 300: – kr. Dessa belopp skulle vid nybesättande av kyrkoherdetjänsten ändras till resp 1 850: – kr. och 950: – kr. Det Kungl. brevet bemyndigade därjämte Härnösands Domkapitel att till pastoratsadjunkt förordna lämplig person för högst 3 år i sänder samt att efter vederbörandes hörande utfärda närmare bestämmelser rörande pastoratsadjunktens stationering och tjänstgöringsskyldigheter.

Genom prosten M Bergman infordrades därefter kyrkoherdens och församlingens yttrande i saken. I anledning därav avfattade kyrkorådet den 4 juli 1909 ett betänkande, vari det nu yrkades, att pastoratsadjunkten skulle stationeras i närheten av Rönnöfors kapell. Dessutom uppgjordes förslag till tjänstgöringsskyldigheter. Detta rådets betänkande rörande dels stationeringsort och tjänstoskyldigheter godkändes efter en längre diskussion i kyrkostämman den 18 juli 1909, trots att röster ej saknades för att pastorsadjunkten skulle stationeras vid kyrkan.

Men då Domkapitlets vidare åtgärd i frågan dröjde och upprepade förfrågningar i saken gjorts hos kyrkorådet från befolkningen i Rönnöfors, beslutade kyrkorådet den 25 juni 1911 att genom sin ordförande göra en förfrågan hos Domkapitlet om vad som blivit beslutat rörande det insända förslaget, samt när tillsättning av denna nya tjänst kunde väntas. I anledning härav hemställde kyrkoherde F Wimmercranz i skrivelse den 26 juni 1911 till vederbörande instans, att Domkapitlet måtte fatta beslut angående ifrågavarande förslag. I Domkapitlets svar av den 5 juli 1911 påpekades, att på grund av den inom stiftet rådande prästbristen hade pastoratsadjunkten ej kunnat tillsättas. På grund därav hade också instruktionen för pastoratsadjunkten fått vila. Domkapitlet utlovade emellertid, att så fort möjligheter förelåg, skulle åtgärder vidtagas i såväl ena som andra avseendet.

Vid biskopsvisitationen den 28-30 juni 1913 behandlades även denna angelägenhet. Därvid kunde Biskop Ernst Lönegren endast hänvisa till prästbristen. Då emellertid denna för lång tid framåt förblev konstant, kom Kungl Maj:ts beslut av den 7 maj 1909 rörande pastoratsadjunkt inom församlingen aldrig att genomföras till stor olägenhet för Rönnöfors, som länge med glädje motsett anställandet av egen prästman.

Men tiden för ny lönereglerings genomförande började närma sig, och då sattes åter krafter i rörelse för anställande av en komminister inom församlingen med bostadsort i Rönnöfors. Anställandet av en pastoratsadjunkt var ju också endast ett tilltänkt provisorium från myndigheternas sida under gällande lönereglering. I de sakkunnigas till Konungen ställda förslag rörande ny lönereglering för tiden den l maj 1920 till den sista april 1940 upptogs också på nytt frågan om inrättande av en komministratur. Detta förslag behandlades och tillstyrktes med vissa erinringar av kyrkorådet den 27 december 1917 och av kyrkostämman den 6 januari 1918.

Komministratur inrättades den l maj 1920 enligt Kungl. resolution den 16 juli 1919. Den 27 april 1921 föreligger Domkapitlets arbetsfördelning för prästerskapet i Offerdals pastorat. Tomt till prästgård inköptes den 20 november 1919 och lagfart å densamma beviljades den 10 -mars 1921. Komministergård uppfördes under åren 1922-1923 enl. ritningar uppgjorda av arkitekten Ivar Stål, Östersund. Den 5 december 1924 fastställde Kungl. Maj: t, att pastoratet från och med den l januari 1925 skulle uppdelas i Offerdals- och Rönnöfors kbfd. och vilka byar, som skulle tillhöra vardera kyrkobokföringsområdet.

Som vi tidigare sett i denna redogörelse hade Rönnöfors bruk vid flera tillfällen utlovat tomtmark för hörnhuset och den blivande kyrkan samt till begravningsplatsen. Men då delägarna i brukspatron J O Hammars konkurs försålde Rönnöfors bruk till Heffners Trävarubolag, blev det av landssekreterare Thomée skänkta jordområdet ej undantaget. Så skedde tydligen ej heller när Heffners Aktiebolag genom en byteshandel den 5 februari 1891 med Anders Jönsson, Vejmon, som ägde en femtedel i bruket, till 'honom överlämnade bland annat torplägenheten Rännön l:3 med ifrågavarande jordområde. Anders Jönsson försålde sedan denna torplägenhet till A W Sundin, som den 20 januari 1897 erhöll lagfart å densamma.

På grund av dessa omständigheter ansåg sig församlingen nödsakad att vidtaga åtgärder för köp av mark till den tillämnade kyrkogården och tomt till bönhuset eller kapellet, som det nu allt mera började kallas. Redan vid denna tidpunkt började bönhuset också att benämnas kyrka. Den 20 juni 1897 var detta ärende under behandling i kyrkorådet, där förslag upprättades för sakens ordnande. Länsman Kjelsson och Nils Göransson i Bäcken anmodades att föra behövliga underhandlingar med A. W. Sundin samt att närmare bestämma och utstaka figurerna för dels plan vid kapellet och dels för begravningsplatsen samt att upprätta karta häröver. I kyrkostämman den 27 december 1897 behandlades och avgjordes detta köp. Enligt upprättat köpebrev omfattade området l hektar, 41 ar och 9 kvm. eller 16 kvrev och 180 kvfot samt betingade ett pris av 18: – kr. per kvrev. Lagfart beviljades den 2 september 1898.

Men trots att det nu inköpts ett område, som även skulle räcka till begravningsplats, kom det att dröja 20 år framåt, innan något krafttag gjordes för fullgörande av detta projekt. Detta kanske främst beroende på att församlingen redan åsamkats stora utgifter för kapellets iordningställande in- och utvändigt. Vid prostvisitation 1906 förekom visserligen ärendet genom den ämbetsberättelse, som då ingivits av kyrkoherde F Wimmercranz. I denna heter det, "utom behovet av reparation av Rönnöfors kapell bör omnämnas att icke ringa lindring skulle kunna beredas därinvid liggande byars befolkning, om begravningsplatsen vid kapellet iordningställes för sitt ändamål. Därtill skulle behövas platsens planering och inhägnande samt behöriga invigning, ävenså anställande av en gravgrävare, som dock borde kunna avlönas endast genom inkomsterna av grävningarna." Visitatorn, kontraktsprosten Erik Ögren, poängterade också, att begravningsplatsen borde ställas i ordning enligt kyrkoherdens önskan. Vid den påföljande visitationen 1913, som förrättades av Biskop Ernst Lönegren, framhölls åter det nödvändiga, att begravningsplatsen ordnades samt att kapellet snarast till sitt inre måtte försättas i ett för gudstjänst värdigt skick. Men först i och med Kungl. Maj: ts löneresolution den 16 juli 1919 rörande egen präst m.m. i Rönnöfors blev frågan om begravningsplats och bårhus aktuell på allvar. Kyrkorådet utsåg den 12 september 1920 en kommitté, bestående av komminister J. Åkerberg, kyrkorådsledamoten N A Linde och faktor N Kristensson, att undersöka markens beskaffenhet å den tilltänkta begravningsplatsen. Dessutom skulle de inkomma med förslag till erforderliga åtgärder för åstadkommande av en begravningsplats. I kyrkostämman den 26 juni 1921 beslöts efter vissa ändringar av kommitténs förslag, att kyrkogård skulle anläggas i Rönnöfors.

I ämbetsberättelse till visitation samma år nämner också kyrkoherde Wimmercrantz, att begravningsplats ännu icke ordnats i Rönnöfors, men att plan upprättats och antagits av kyrkostämman samt att en kommitté tillsatts med uppdrag att ingå till Kon Rfde i länet samt till Biskopen i stiftet i syfte att anhålla om vederbörlig stadfästelse. År 1921 översände också kommittén för kyrkogårdsanläggningen en skrivelse till Länsstyrelsen med anhållan om att få anlägga begravningsplats invid Rönnöfors kapell. Emellertid fördröjdes ärendet för undersökningar av jordens beskaffenhet samt på grund av att utredningar nu måste vidtagas rörande områdets torrläggning och om ev. sanitära olägenheter för närliggande område. Slutligen återremitterades handlingarna med föreläggande att göra vederbörlig framställning i ärendet. På grund härav uppdrogs åt kyrkoherde F Wimmercranz och komminister J Åkerberg att göra utredning i frågan. Dessa synes då för sakens fullgörande ha anskaffat dikeskarta samt situationsplan över det föreslagna området. Allt detta utfördes år 1922 av agronom Per Sylvan, Törsta. Därjämte hade även förslag till bårhus upprättats av Salmon Larsson, Bångåsen. Samtliga handlingar och förslag översändes nu till Kungl. Byggnadsstyrelsen för att underställas dess prövning, och församlingen erhöll den 28 februari 1923 meddelande, att såväl ritningar till bårhus som plan till begravningsplats omarbetats inom Byggnadsstyrelsen. Om församlingen godkände dessa ändringar, skulle handlingarna återgå till nämnda myndighet för vederbörlig fastställelse. Dessa Byggnadsstyrelsens ritningar godkändes på förslag av kyrkogårdskommittén och kyrkorådet i kyrkostämman den i april 1923 med vissa förbehåll rörande markens uppdelning och tid för kyrkogårdsprojektets genomförande. Den 11 april 1923 stadfästes av Kungl. Byggnadsstyrelsen den inom styrelsen omarbetade ritningen till begravningsplatsen utförd av Sten Anjou, likaså ritning till bårhuset i Rönnöfors. I skrivelsen den 11 april 1923 rörande stadfästandet av ifrågavarande ritningar säger sig Byggnadsstyrelsen icke ha något att invända rörande de av församlingen framförda förbehållen. Kyrkogårdsarbetena igångsattes våren 1923 och den 15 juli

1924 upprättades kontrakt med Per Mattsson, Rännön, och Anders Olsson om uppförande av gravkapellet för en summa av kronor 4 000: –, vilket arbete slutfördes år 1925. I denna entreprenad ingick även uppförande av en vedbod vid kyrkan. I maj

1925 hade arbetena på kyrkogården fortskridit så långt, att hela kyrkogåndsområdet blivit röjt, uppbrutet och dränerat, staket uppsatts och målats, väg brutits till kyrkogården från gamla landsvägen samt grusjord blivit påfylld på en del av området. Så kunde då kyrkogården anmälas för invigning. Den förrättades av Biskop Ernst Lönegren fredagen den 17 juli 1925.

Mycket arbete kvarstod dock ännu för kyrkogårdsutformningen och arbetena fortsatte. Vid visitationen 1928, då Biskop Lönegren besökte Rönnöfors för fjärde och sista gången, besågs också kyrkogården. Vid besiktning av gravkapellet påpekades, att ett enkelt korsprytt altare och ett målat bibelord på bakre väggen skulle i hög grad förhöja kapellets alltför torftiga utseende. Någon trädplantering å kyrkogården ansågs också vara behövlig. Under åren 1929-1931 slutfördes arbetena å kyrkogården och en del planteringar utfördes i enlighet med trädgårdskonsulent Per Zetterströms råd och anvisningar. Den 15 april 1931 upprättade han slutgiltigt förslag till plantering m.m., vilka planteringar även verkställdes samma sommar. På grund av de omfattande och tidsödande arbetena hade hela anläggningen med gravkapellet dragit betydande kostnader, men Rönnöfors hade äntligen fått en vacker och stämningsfull kyrkogård.

Under de följande 25 åren har endast mindre omplanteringar vidtagits å kyrkogårdsområdet. Däremot har både mindre och rätt betydande reparationer måst företagas å gravkapellet.

Som vi tidigare sett i denna redogörelse blev bönhuset färdigbyggt år 1862. Under de påföljande 35 åren finnes i protokollen ingenting nämnvärt att återge om denna byggnad. Dock omtalas i ett protokoll från kyrkostämman den 28 mars 1886, att församlingen beslutat överflytta Offerdals kyrkas gamla orgelverk till Rönnöfors kapell, såvida Rönnöfors kapellförsamling ville bekosta dess ditfraktande och uppsättning. Rönnöfors utnyttjade emellertid icke detta erbjudande, utan bönhuset var under många år utan musikinstrument. Sedan inköpte så småningom Jonte Persson, Backen, en kammarorgel för medel, som hopsamlats inom kapellaget. Denna användes till 1908, då ett orgelharmonium inköptes från Mattmar för 250: – kronor och fick tjänstgöra till år 1941.

Vid stämman den 27 december 1897 beslöts, att ett nytt impregnerat spåntak skulle läggas å kapellet. I statsförslaget för 1898 upptogs också ett belopp på 300: – kr. för detta ändamål. Såsom kommitté och tillsyningsmän för arbetets utförande valdes faktor N. Andersson, Rönnöfors, och Nils Ersson i Rännön. Den 20 februari 1898 antog stämman ett anbud av sågbyggaren Olof Jönsson, Önet, att för 100: – kronor täcka taket å kapellet. Vid samma tillfälle ansågs Jonas Perssons i Räcken anbud för spån å 7: – kr. tusendet vara för högt, men kommittén torde ej ha kunnat erhålla något billigare. I varje fall framgår det, att arbetet i fråga blivit betydligt dyrare än beräknat. Den 20 augusti beviljade nämligen kyrkostämman ytterligare 200: – kr. för att täcka uppkomna merkostnader, och detta reparationsarbete torde alltså ha dragit en kostnad av omkring 500: – kronor. År 1898 uppsattes också nya takrännor. Bönhuset eller kapellet började dock vid denna tid att bli mycket förfallet. Det var uppfört av liggande timmer med mossa mellan stockarna och hade välvt innertak av grova ohyvlade plankor. Det var 18 meter långt och 9 meter brett. Ingång fanns å sydöstra långsidan, men förstugbro saknades. På sydvästra gaveln fanns en liten sakristia utan särskild ingång. Invid sakristian inne i bönhuset var uppförd en enkel altarrund med altare och vid ena väggen en predikstol. Vid nordöstra gaveln var en liten orgelläktare placerad. Av detta framgår, att inredning och inventarier då var vända i motsatt riktning till den placering, de senare fick efter kapellets fullständiga reparation år 1918. Brädfordring saknades både ut- och invändigt, innanfönster och värmeanordning likaså. Följaktligen var kapellet mycket kallt vintertid. På grund därav började man i början på 1900-talet att hålla gudstjänsterna i Rännö skola, som uppbyggdes åren 1894 -1895. Kapellet var helt omålat och hade förutom bänkar ytterst få inventarier. Blott en sak var av stort värde, nämligen den s k Offerdalskalken, som utförligt beskrivits under uppsatsen "Offerdals kyrka".

I anledning av kapellets förfall och framställda önskemål om dess reparation vid visitationen 1906 höll kyrkoherde F Wimmercranz sammanträde med befolkningen i Rönnöfors den 21 oktober och 23 december, 1906, innan frågan kom upp i kyrkorådet och kyrkostämman år 1907. Vid nämnda sammanträden i Rönnöfors hade beslutats att till Offerdals församling och kyrkostämma överlämna Rönnöfors kapellkassa å kronor 419:52 emot villkor, att församlingen å tog e sig att dels snarast möjligt verkställa följande reparationsarbeten:

1. stenfotens bättrande och cementerande till en beräknad kostnad å kr. ............................. 100: –
2. kapellets brädfodring och målning utvändigt till en beräknad kostnad å kr. .......................... 500: –
3. Tillbyggnad av med tak försedd förstugbro till en beräknad kostnad å kr. . .......................... 100: – i. tillbyggnad av särskild ingångsbro t. sakristian till
en beräknad kostnad å kr. ........................ 50: –
Summa kr. 750: –

dels ock, så fort omständigheterna medgiva, även invändigt brädfodra kapellet, förse det med värmeanordning och innanfönster, försätta dess inredning i ett värdigt skick, uppföra en mindre klockstapel och anskaffa en klocka samt inköpa en orgel.

Vid kyrkorådets sammanträde den 6 januari 1907, då frågan om kapellkassans övertagande behandlades, beslutade rådet enhälligt ingå till stämman med förslag att övertaga nämnda kassa i enlighet med de villkor, som föreslagits från Rönnöfors. Dock med det förbehållet, att för närvarande endast de 4 först uppräknade arbetena skulle verkställas. Samtidigt gjorde kyrkorådet det uttalandet, att kapellet vore en församlingens egendom, samt att däri hållna gudstjänster vore församlingsgudstjänster och icke enskilda andaktsstunder, varför hållandet av lämplig lokal måste anses åligga församlingen. Den 27 januari 1907 godkände stämman rådets förslag samt utsago vid samma tillfälle herrar Nils Ersson, Rännön, som invalts i kyrkorådet den 9 december 1906, Nils Andersson i Rönnöfors samt N. A. Linde i Rännön att med anlitande av någon sakkunnig person efter eget val låta verkställa de beslutade arbetena för en beräknad summa av 750: – kronor. Dessutom skulle de, om de funne så behövligt, låta stryka taket med någon skyddsvätska. Övriga ifrågasatta förbättrings- och prydnadsarbeten skulle däremot regleras senare genom nya kyrkostämmebeslut. Nämnda kommitté började redan samma år att verkställa reparationerna. Men redan från början uppstod vissa svårigheter, vilket framgår av kyrkorådets protokoll den 19 september 1907 och stämmans dito den 29 i samma månad. Sistnämnda protokoll återgives in extenso: "Kommitterade för verkställande av vissa reparationer å Rönnöfors kapell hade anmält, att vid anställd auktion å arbetena, vartill förut av stämman anslagits 750: – kr., intet antagligt anbud avgivits, ävensom att vid granskning av byggnaden funnits nödigt att utöver förut ifrågasatta arbeten uppsätta 7 st. pilistrar för väggarnas stödjande. Kyrkorådet hade nu föreslagit:

1. att anslaget till samtliga ifrågasatta arbeten skulle höjas till högst 1 200: – kr.

2. att samma kommitterade skulle erhålla uppdrag att ånyo söka bortauktionera arbetet med föreskrift, att dels icke för stora anspråk skulle göras i avseende på stenfotens jämnhet, dels inroparen skulle äga rätt att först nästkommande vår börja arbetet och sålunda kunna under instundande vinter anskaffa och framföra materialet.

Kyrkostämman beslöt först, att i avseende på arbetets utförande följande bestämmelser, som kyrkorådet föreslagit i punkt 2, och därefter, att högst 1 300: – kr. skulle för ändamålet anslås."

År 1908 upptogs de ovan beslutade reparationsarbetena av kapellet samt inköptes, som vi också tidigare sett, ett större orgelharmonium från Mattmar för 250: – kr. Dessutom beslutade kyrkostämman den 24 maj, att ett anslag på 75: – kr. skulle utgå för ordnandet av en enkel festlighet vid avslutandet av de yttre reparationsarbetena å kapellet, vilka fullbordades under åren 1909-1911.

Kyrkorådet började nu inrikta sig på den inre restaureringen m m. För upptagande av denna fråga hade 'kyrkorådet låtit arkitekten Edv Dahlbäck, Falun, uppgöra ritningar. Dessa föredrogs i kyrkorådet den 27 juli 1913. Till dessa ritningar avgav rådet ett ändringsförslag och yttrande, varefter de remitterades till arkitekt Dahlbäck för omarbetning. Sedan de återkommit, 'behandlades de på nytt i kyrkorådet den 16 november 1913. Det ansågs då, att de borde ytterligare förenklas. Det uppdrogs åt herrar L Edholm och N A Linde (invald i kyrkorådet den 11 december 1910) att i samråd med byggmästaren N A Holm upprätta kostnads- och materielförslag till dessa ritningar med de förenklingar, som föreslagits av rådet. Detta gällde i all synnerhet tornet.

Stämman behandlade ärendet den 30 november 1913, där det bland annat heter: "Sedan kyrkorådet dels låtit uppgöra förslagsritningar till Rönnöfors kapells inredning och tillbyggnad med torn och sakristia, varvid tornet och orgelläktaren skulle förläggas i byggnadens västra del samt altaret och predikstolen i 'byggnadens östra, samt genom utsedda kommitterade, herrar N A Holm, L Edholm och N A Linde, låtit utarbeta en kostnadsberäkning, varvid likväl i avseende på tornet en enklare konstruktion än den i ritningen föreslagna skulle läggas till grund för beräkningarna; framlades den så beredda frågan till kyrkostämmans avgörande, med föredragande av kostnadsberäkningen, som uppgick till 13 850:– kr, näml. för tornet kr 4 300:–, för sakristian kr 1 220:–, för inredning kr 8 330:–."

Efter diskussion och omröstning beslutades, att kapellinredningen skulle verkställas enligt Dahlbäcks förslag, dock med de av kommittén föreslagna förenklingarna. Tornet däremot skulle uppföras enligt Holms förslag.

För kostnadernas bestridande skulle under fyra år utdebiteras 2 500:– kr. per år, summa 10 000:– kr. Resterande 4 000:– kr skulle tagas ur kyrkokassan. En kommitté, bestående av herrar A Kjelsson, N Lindholm och Erik Andersson, Vejmon, skulle uppgöra slutgiltigt förslag och upprätta och till Kungl Överintendentsämbetet översända begäran om fastställelse därpå.

Vid kyrkorådets sammanträde den 6 september 1914 förelåg en skrivelse från ovan utsedda kommitterade. De meddelade däri, att de till Kungl Överintendentsämbetet översänt en i förhållande till arkitekt Dahlbäcks ritning förenklad plan samt att förste intendenten professor Classon i anslutning därtill uttalat, att han i vissa väsentliga delar ej kunde gilla arkitekt Dahlbäcks ritning. I sin skrivelse poängterade kommittén vidare, att den å sin sida ej heller ansett sig kunna uppgöra ritningar enligt professor Classons anvisningar utan ville inhämta kyrkorådets mening och avvakta den åtgärd, som kyrkorådet kunde finna lämplig.

Vid granskning av professor Classons anmärkningar befanns, att dessa till större delen var riktade enbart mot Dahlbäcks förslag, men däremot hade han icke alls tagit ställning till de av stämman beslutade förenklingarna. Rådet uppdrog därför till herr L Edholm att i samråd med kyrkoherde F Wimmercranz göra en sammanfattning av kyrkostämmans beslut om tillbyggnad och inredning av Rönnöfors kapell, och låta denna sammanfattning ligga till grund för en ny ritning. Kyrkostämman skulle föreslås att vidhålla sitt förra beslut samt att ny ritning skulle upprättas i enlighet härmed, och därefter skulle stadfästelse sökas på nytt.

Vid kyrkostämman den 11 oktober 1914 föredrogs Rönnöfors-kommitténs skrivelse av den 20 juli 1914 rörande professor Glassons anmärkningar jämte kyrkorådets ovan gjorda uttalande samt ett av herr Edholm och kyrkoherde Wimmercranz uppgjort sammandrag av förut beslutade åtgärder med några jämkningar. Stämman godkände därefter kyrkorådets förslag i enlighet med det uppgjorda sammandraget. Dessutom godkändes också landsfiskal A Kjellssons begäran att få avgå ur byggnadskommittén och i stället invaldes N A Linde, vilken även utsågs till kommitténs ordförande.

Kommitterade, herrar N A Linde, N Lindholm och Erik Andersson, synes så småningom ha övergivit tanken på ombyggnad av kapellet i Rönnöfors i enlighet med arkitekt Dahlbäcks ritningar och förslag. Vid kyrkorådets sammanträde den 9 januari 1916 föreligger nämligen nya fullständiga ritningar, uppgjorda av arkitekt Knut Gyllenkreutz, Östersund, och daterade den 3 december 1915. Under granskning av detta förslag påpekades, att tvenne viktiga lärdomar vunnits under den gångna väntetiden, "nämligen först, att det visat sig vara möjligt att åstadkomma en efter kyrkostämmans mening och beslut lämpad enkel men fullt värdig predikolokal inom den kostnad, som kyrkostämman anslagit; för det andra, att det lika tydligt visat sig, att om ett sådant eller liknande förslag skulle undergå granskning av Kungl. Överintendentsämbetet, åtminstone även den fordran skulle framställas, att byggnaden utvändigt, såsom med avseende på fönstrens läge och yttertakets höjd m m, finge ett mera kyrkoliknande utseende."

Med anledning härav framställde kyrkvärden L Edholm förslag, att rådet skulle föreslå kyrkostämman, att dess beslut den 30 november 1913 rörande ritningarnas underställande av Kungl Överintendentsämbetet skulle bortfalla och i stället besluta, att omedelbart och enligt nu föreliggande ritningar med de smärre förenklingar, som möjligen kunde anses lämpliga, låta verkställa inredning och tillbyggnad vid Rönnöfors kapell. I detta förslag instämde kyrkorådet enhälligt. Förslaget omfattade 4 punkter, vilka samtliga vid kyrkostämman den 16 januari 1916 antogs såsom stämmans eget beslut. De fyra av stämman fastställda besluten var:

1. att kyrkostämman – med ändring av den punkt i beslutet den 30 november 1913, att ritningarna till kapellets inredning m.m. skulle underställas Kungl. Överintendentsämbetets prövning – måtte besluta att omedelbart gå i författning om ifrågavarande arbetes utförande enligt arkitekt Gyllencreutz' ritningar samt för detta ändamål utse en byggnadskommitté å tre personer;

2. att befullmäktiga denna kommitté att bortsätta arbetet samt att med blivande byggnadsentreprenör uppgöra om sådana detaljändringar, som utan olägenhet kunde göras;

3. att föreskriva, att arbetet skulle vara färdigt den l januari 1918;

4. att till kommitténs förfogande ställa dels de redan för ändamålet genom uttaxering influtna medlen, kronor 5 000:–, dels de 2 000:– kronor, som under år 1916 kom att inflyta, dels slutligen såväl de 3 000:– kronor, som under nästa år kom att uttaxeras, som ock vad i övrigt erfordras att utbekommas ur kyrkokassan, intill 4 000:– kronor."

Till byggnadskommitté valdes herrar N A Lindholm i Kaxås, J IT Sälldin i Rönnöfors och Erik Andersson i Vejmon Till ovanstående ändringsarbeten tillkom kyrkostämmans beslut den 3 september 1916 om att ett nytt tak av handkluven spån skulle påläggas kapellet och att ett anslag härför å 500:– kronor skulle upptagas i staten för 1917.

Kommittén för kapellets nyinredning samt ombyggnad och tillbyggnad med torn och sakristia satte omedelbart igång med förberedelserna för arbetets utförande och bortsättande. Som entreprenör antogs byggmästaren N A Holm, Offerdal. De olika arbetena var färdiga i god tid före den l januari 1918, ty redan i december 1917, första söndagen i Advent, kunde återinvigningen äga rum. Den förrättades av prosten F Wimmercranz, assisterad av komminister Johannes Åkerberg, Mattmar, sedermera komminister i Rönnöfors.

Invigningen av kapellet blev en stor glädje- och högtidsdag för befolkningen i Rönnöfors. Efter denna invigning började också kapellet alltmera nämnas som kyrka. En del önskemål förefanns dock ännu såsom anskaffande av kyrkklocka m.m. Denna fråga löstes snart nog. ty i kyrkorådets protokoll av den 3 mars 1918 och stämmans dito den 10 mars samma år omtalas, att församlingen tacksamt emottagit en donation på 1000:– kronor till kyrkklocka i Rönnöfors. Donator var f d hem äg Olof Aspgren, Bångåsen. Ännu en donation å lika stor summa av hem äg Anders Jönssons i Vejmon änka, Märet Jönsson, möjliggjorde snart anskaffandet av klockan. Den är gjuten i Stockholm 1920, och man fick första gången lyssna till kyrkklockeklang den 28 november 1920, sedan prosten Wimmercranz hållit ett invigningstal.

Rönnöfors hade nu fått en värdig gudstjänstlokal. Vid visitationen lördagen den 23 juli 1921 uttalade också biskop Ernst Lönegren vid samtal med kyrkoråd och förtroendemän sin glädje över församlingens villighet att bekosta restaureringen av Rönnöfors kapell. Dock ville han ha till protokollet antecknat, att församlingen enligt hans mening varit skyldig att förvärva Kungl Maj:t medgivande till den utförda ombyggnaden, som i vissa enskilda delar skulle ha fordrat ett mera sakkunnigt utförande.

Vid biskop Lönegrens besök i Rönnöfors under nämnda visitation, hälsade visitator, sedan han predikat över Joh. ev. 4:46-53, den församlade menigheten välkommen och uttalade sin glädje över att församlingen sedan senaste visitationen erhållit fast anställd komminister och fått sitt kapell grundligt restaurerat. Dessutom påpekade han, att ökat ansvar och nya förpliktelser följde med denna kraftiga utveckling. Visitator manade därefter till troget bruk av de ökade församlingsförmåner, som vunnits, så att ett sunt och rikt församlingsliv, närt av evangelium och Herrens nattvard, måtte få framväxa till välsignelse för hela bygden. Särskilt lade han de äldre på hjärtat att med kärlek vårda sig om den uppväxande ungdomen. Vid samma tillfälle uttalade biskopen också ett erkännande tack till dem, som med gåvor av kyrkklocka, ljuskronor, kandelabrar m.m. ihågkommit kapellet. Visitator hoppades, att utgivande och sammanhållande kärlek också skulle bära och prägla det inre uppbyggelsearbetet, då man nu hade kapellet som andlig medelpunkt.

Under 1920 och 30-talet företogs endast några mindre renoverings- och ommålningsarbeten å kapellet samt vissa uppsnyggningar till visitationerna 1928 och 1936. År 1936 uppsattes staket kring kyrkoområdet. Därvid uppmurades vid ingången till kyrkan grindstolpar av den för orten karakteristiska skifferstenen och konstsmeden Nordling, Trångsviken, gjorde två vackra järngrindar, vilka utfördes med de kyrkliga symbolerna I.II.S. samt försågs, med tanke på den gamla järnbrukstiden, med hammare, tång och städ. År 1938 började också kyrkorådet att planera för bättre uppvärmning av kapellet och i statförslaget för 1941 upptogs 5 000:– kronor till ny värmeinstallation.

Rönnöfors gamla kyrka, sådan den tedde sig, enkel och ren i stilen, vitmålad med röd altarring och altarbeklädnad, var ljus och trivsam, särskilt sommartid eller t.ex. vid konfirmation, när den pryddes med björkar till en verklig sommarkyrka. Såsom vi tidigare sett funnos vackra malmkronor, tillkomna genom insamling, samt altarljusstakar skänkta från Vejmon. Altartavla saknades, men ett fönster i konstglas föreställande "Den gode herden" placerades år 1930 ovanför altaret. Detta fönster hade tillkommit genom den kollekt, som årligen under konfirmationshelgen brukade upptagas "till kyrkans prydande". Ett förgyllt träkors på altaret flyttades därvid till gravkapellet. Senare erhöll också kyrkan i gåvor en altarduk i linne av kyrkliga missionssyföreningen, ett antependium av rött linne och ylle, komponerat och ritat av Libraria, vävt och sytt av fru Siri Boman, en sjuarmad ljusstake av framlidna komminister och fru Åkerberg och en brudkrona, värd 740:– kronor, av kyrkliga ungdomskretsen. Söndagen den 19 januari 1941 hölls den högmässa, som i denna kyrka skulle bli den sista. Under högmässan började brandrök tränga in i kyrksalen, och det dröjde ej länge förrän kyrkan stod i ljusan låga. Släckningsarbetet försvårades genom den rådande starka kylan, som gjorde, att vattnet frös i slangarna. Vattenbristen gjorde sedan sitt till, att det blev omöjligt att begränsa elden. Alla inventarier räddades och på sistone även kyrkklockan från det brinnande tornet. I väntan på att en ny kyrka skulle uppföras uppsattes klockan i en stapel, där den skulle ringa vid begravningar och till helg. Men kristiden och dyra materialkostnader gjorde att kyrkbygget måste uppskjutas. Under denna tid höllos högmässogudstjänsterna i Rännö skola och ute i byarna. Efter ansökan hos Domkapitlet erhölls den 17 nov 1943 tillstånd att i Rännö skola anordna nattvardsgång. En församlingssal uppfördes dock så småningom, då bygden ju var i trängande behov av en sådan, och den tjänade väl sitt ändamål som gudstjänstlokal tills den nya kyrkan uppfördes.

Den brunna kyrkan var med inventarier försäkrad för 47 000:– kronor, vilket ungefärligen motsvarar byggnadens värde. De räddade inventarierna värderades till 3 720:– kronor, varför den utbekomna försäkringssumman utgjorde 43 280:– kronor.

Det var med vemod befolkningen i Rönnöfors med omnejd såg sin gamla kära kyrka i ruiner. Den hade dock genom långa tider varit en samlingspunkt med många goda, härliga minnen från olika gudstjänster och sammankomster. Nu är emellertid glädjen stor, när en ny kyrka blivit uppförd och den hundraåriga drömmen om en stenkyrka i Rönnöfors blivit verklighet. Alltfort tro vi, att den är ett centrum för bygdens liv. Den är en tillflykt i sorgens tider men också ett rum för glädjen, en allas gemensamma egendom till uppbyggelse och andlig förkovran.

Källor: Protokollsböcker och visitationsprotokoll.

 

Nya kyrkan i Rönnöfors

Omedelbart efter kapellkyrkans brand den 19 januari 1941 upptogs i kyrkorådet frågan om uppförande av ny kyrka i Rönnöfors. Därvid var rådet först för en sammanbyggnad av kyrka och församlingssal. Det vippdrogs då till länsarkitekten Gösta Rollin, Östersund, att upprätta skissritningar till en sådan byggnad. Men redan vid sammanträde med kyrkorådet den 12 december beslutades att hos arkitekt Rollin även anhålla om skissritningar till en särskild kyrkobyggnad i trä.

Den 13 mars 1942 granskades också en del skisser till särskild kyrkobyggnad och beslutades, att den planerade gudstjänstlokalen skulle kallas kyrka och ej kapell. Dessutom uppdrogs den 19 juni 1942, då ytterligare skisser inkommit, till kyrkvärden C A Edholm och kornminister Elov Boman att vid besök i Östersund underhandla med arkitekt Rollin rörande ritningarna till kyrkan och deras vidare utformning i enlighet med alternativ 7. Vid sammanträde den 11 september 1942 förelåg så ett nytt förslag, där arkitekten försökt tillmötesgå olika framställda önskemål. Sedan rådet tagit del av dessa nya skisser, godkändes desamma efter en kort överläggning.

Vid kyrkostämman den 8 november 1942 behandlades så detta ärende, varvid den uttalade sin anslutning till förslaget. Därjämte anmodades arkitekten Gösta Rollin att upprätta beskrivning över förslaget, varefter dessa handlingar åtföljda av karta över kapelltomten och situationsplan skulle översändas till Kungl Byggnadsstyrelsen för en förberedande prövning. I detta skede avstannade dock ärendet. Länsarbetsnämnden hade nämligen låtit förstå, att det på grund av kristidens restriktioner på byggnadsmarknaden skulle vara lättare att erhålla byggnadstillstånd för ett 'mindre församlingshus än för en kyrka, samt att, om församlingshuset finge uppföras, detta Skulle vara tillfyllest för gudstjänstbehov under många år framåt.

Vid kyrkofullmäktiges sammanträde den 20 juni 1943, då frågan om församlingshus i Rönnöfors var uppe för slutgiltig behandling, höjdes dock röster för att även en kyrka borde uppföras så fort det kunde bliva möjligt. Vid samma tillfälle lyckades också kyrkofullmäktiges ledamöter från Rönnöfors, herrar Magnus Rönnögård och Elov Roman, genomdriva, att utbekommet brandstodsbelopp för den brunna kyrkan ej skulle tagas i anspråk för finansieringen till församlingshuset. Detta förfäktades främst med tanke på att uppförandet av en ny kyrka i framtiden ej skulle äventyras.

Till visitationen i november 1947 betonade komminister Olof Ternert i sin ämbetsberättelse för Rönnöfors nödvändigheten av att en ny kyrka uppfördes på den brunnas plats. Vid sammanträde med församlingens förtroendemän lördagen den 22 november 1947 behandlades också denna fråga, varvid framkom olika förslag. Därvid överenskoms, att kyrkorådet skulle verkställa en preliminär utredning av frågan och anskaffa ritningar och kostnadsförslag, dels till en träkyrka, dels till en stenkyrka. Vidare ställdes i utsikt att vittaxering skulle kunna påbörjas kommande år för ändamålet. Över detta löfte uttalade biskop Torsten Rohlin sin glädje vid visitationsstämman påföljande dag. Dock hade han vid besöket i Rönnöfors ställt sig något undrande, huruvida församlingsdelen redan nu kunde vara i behov av en ny kyrka, då den vackra församlingssalen nästan skulle vara tillfyllest såsom gudstjänstlokal.

Vid kyrkorådets sammanträde den 20 januari 1948 upptogs på nytt förberedelsearbetet för kyrkbygget i Rönnöfors. Därvid beslutades det, att rådet åter skulle vända sig till arkitekt Gösta Kollin för erhållande av ritningar, samt skulle tidigare nämnda alternativ 7, som delvis omändrats till skiss 9, fortfarande få ligga till grund för ytterligare omarbetning enligt kyrkorådets önskemål. Dessutom skulle preliminär kostnadsberäkning uppgöras till det nya förslaget. Till att korrespondera och underhandla med arkitekten i detta ärende utsagos kyrkvärden Bertil Wedin och komminister Elov Boman.

Vid kyrkorådets sammanträde den 30 mars 1948 förelåg två skissritningar med åtföljande beskrivningar. Enligt A-förslaget skulle själva kyrkan byggas i trä samt tornet, som skulle vara hörnställt, uppföras i skiffer från orten och med skiffertäckt spira. B-förslaget hade däremot utformats med torn mitt å väst-fasaden samt kyrka och torn helt i trä. Vid detta tillfälle förordade rådet A-förslaget, men fattades inget beslut i saken, då utgiftskalkyl till de olika förslagen ej inkommit. Till ovan nämnda kommitterade uppdrogs att infordra kostnadsberäkningar till de båda förslagen samt därjämte till A-förslaget med skiffertorn och själva kyrkobyggnaden av tegel.

Den 13 maj samma år förelåg kostnadsförslag till följande tre alternativ:

"Förslag A. Träbyggnad med torn av Skiffersten enligt ritningar A och PM febr 1948 med elektrisk värme och lysinstallation, inredning, piporgel, altarprydnad, omkostnader och arvoden c:a Kr. 195 000:–

Förslag A 2. Byggnaden jämte torn helt i fasadtegel, puts invändigt, för övrigt som föregående c:a Kr. ..................................... 220 000:–

Förslag B. Hel träbyggnad enligt ritningar B och PM febr 1948 med torn mitt å västfasaden, för övrigt som föregående c:a Kr .................. 185 000:–"

Kyrkorådet ansåg sig nu för sin del böra förorda, att förslag A 2 lades till grund för uppförande av slutgiltiga ritningar till kyrka i Rönnöfors, sedan beslut om dess uppförande fattats av fullmäktige.

Den 30 maj 1948 behandlades detta ärende av fullmäktige. Efter en längre diskussion framkom tvenne yrkanden, ett om bordläggning av ärendet för vidare utredning samt ett om att 'beslut rörande uppförande av kyrka i Rönnöfors omedelbart skulle fattas av fullmäktige. Det första förslaget vann fullmäktiges gillande. Dessutom bestämdes, att den fortsatta utredningen skulle handhavas av kyrkorådet. Denna fråga upptogs åter till behandling av kyrkofullmäktige den 24 oktober samma år. Kyrkorådet hade därvid föreslagit, att kyrkan skulle byggas, när medel härtill var tillgängliga, samt att ritningar skulle göras i ordning så fort som möjligt i enlighet med kyrkorådets förslag i protokoll av den 13 maj 1948. Efter en ingående diskussion enades fullmäktige om ett principbeslut, att kyrka skulle byggas i Rönnöfors, när medel härför funnos tillgängliga. Dessutom uppdrogs till rådet att införskaffa ytterligare skissritningar, vilka skulle företes inför fullmäktige, samt skulle om möjligt inom två år fullständiga ritningar vara upprättade.

Vid kyrkofullmäktiges sammanträde den 21 maj 1950 företeddes i mars 1950 daterade skisser, beskrivningar och kostnadsberäkningar till kapell i Rönnöfors, uppgjorda av arkitekt John Åkerlund, Stockholm, åt vilken detta uppdrag lämnats av kyrkorådet den 16 september 1949. Enligt detta förslag skulle kyrkan, utformad helt i trä, med inventarier draga en kostnad av kronor 166 000:– samt med tillägg för orgel, kyrkklocka och dopfunt å kronor 20 500:– en totalsumma av kronor 187 300:–. Till jämförelse företeddes även arkitekt Gösta Rollins skissförslag A 2, vilket rådet i maj 1948 beslutat förorda inför kyrkofullmäktige.

Dock hade kyrkorådet nu föreslagit, att fullmäktige skulle frångå arkitekt Rollins förslag samt förordat, att arkitekt John Åkerlunds förslag lades till grund för uppförande av slutgiltiga ritningar till kyrka i Rönnöfors, samt att densamma uppfördes i fasadtegel. Sedan ärendet ventilerats, beslutade fullmäktige att giva arkitekt John Åkerlund, Stockholm, nämnt uppdrag. Dessutom uppdrogs Ät kyrkorådet och dess ordf. att vidarebefordra beslutet och skulle, sedan ritningar m.m. inkommit, dessa föreläggas kyrkofullmäktige för vidare beslut.

Vid kyrkofullmäktiges sammanträde den 27 december 1950 förelåg från arkitekt John Åkerlund fullständiga ritningar och kostnadsberäkningar för en kyrka i tegel. Den hade kostnadsberäknats till 254 000:– kronor med inventarier, kyrkklocka, dopfunt och orgel. I fasadtegel skulle den kosta 256 500:– kronor. Fullmäktige beslutade i enlighet med rådets förslag att godkänna nämnda ritningar för översändande till Kungl. Maj:t med anhållan örn godkännande och fastställelse. Dessutom bestämdes, att kyrkan skulle uppföras i fasadtegel, vilket skulle hållas i ljus färg. Till takbeklädnad skulle användas Offerdalsskiffer i stället för det av arkitekten föreslagna koppartaket. Den 7 februari 1951 kunde så samtliga handlingar genom ordförandens försorg översändas till Konungen.

Dessa ritningar vann emellertid icke Kungl, Byggnadsstyrelsens gillande, utan måste på inrådan av byggnadsrådet R Hjort ett nytt förslag upprättas. På grund härav fördröjdes ärendet en hel del. Men vid kyrkofullmäktiges sammanträde den 27 december 1951 företeddes de nya ritningarna, som upprättats i juli månad av arkitekt Åkerlund. Dessutom hade också nu inkommit arbetsbeskrivningar och kostnadsberäkningar. Av handlingarna framgick att kostnaden stigit från 254 000:– till 316 000:– kronor. På förslag av kyrkorådet beslutades att hos Kungl. Byggnadsstyrelsen återtaga tidigare översända handlingar samt hos Kungl. Maj:t anhålla om godkännande och fastställelse av de nya. Samtidigt bestämdes också att byggnadstillstånd skulle sökas. Genom att med största energi påskynda ärendet kunde ordföranden redan första dagarna i januari 1952 översända fullständiga handlingar till vederbörande myndigheter.

En ny väntetid uppstod nu, men användes den för att genom diverse uppvaktningar utverka byggnadstillstånd. Bland annat besökte kyrkoherde Elov Boman och komminister Olof Ternert Länsarbetsnämnden i Östersund och landshövding Torsten Lövgren. Med denne diskuterades också frågan om erhållande av bidrag ur renbetesfonden. Dessutom kontaktade komminister Ternert vid något tillfälle Arbetsmarknadsstyrelsen i Stockholm för att ventilera ärendet.

Vid kyrkofullmäktiges sammanträde den 22 juni 1952 kunde emellertid frågan om ny kyrka i Rönnöfors upptagas till slutligt avgörande. Då företeddes en avskrift av Kungl. Maj:ts nådiga brev till Kungl. Byggnadsstyrelsen av den 9 maj 1952 rörande fastställelse av arkitekt John Åkerlunds förslagsritningar. Dessutom föredrogs Kungl Byggnadsstyrelsens skrivelse av den 6 juni 1952 angående de erinringar, som styrelsens konstruktionsavdelning framlagt i ett PM den 20 mars 1952, enligt vilket bland annat påpekades, att byggnadsarbetena ej finge påbörjas, förrän fullständiga konstruktionsritningar uppgjorts. Därjämte förelåg också Arbetsmarknadsstyrelsens skrivelse av den 12 juni 1952 om meddelat byggnadstillstånd.

Kyrkorådet hade för ärendets slutbehandling till detta tillfälle framlagt ett förslag i 6 punkter. Till detta framfördes vissa ändringsyrkanden, men segrade efter votering rådets förslag. Nämnda förslag hade följande lydelse:

1. att kyrka bygges i Rönnöfors i enlighet med det av Konungen fastställda förslaget;

2. att byggnadsprojektet för vilket omkring 110 000:– kronor finnes tillgängliga å en kostnadsberäkning på 316.000:– kronor skulle finansieras genom årlig utdebitering av 50.000:– kronor i tre års tid, summa 150.000:– kronor och återstoden 56.500:– kronor beräknas inflyta genom gåvor eller genom ev. upptagande av lån;

3. att ev höjning å kostnadsberäkningssumman hålles nere genom användande av de gamla bänkarna från den brunna kyrkan, samt ansågs även att inköp av dopfunt och ny kyrkklocka kunde få anstå, samt skulle också inköp av ny orgel uppskjutas tills vidare, om löpande kostnader för kyrkan skulle visa tendens att överstiga kostnadsberäkningen;

4. att kyrkorådet befullmäktigas verkställa beslutet;

5. att länsarkitekt T Klarén, Östersund, ombedes omhänderhava kontrollantskapet med kommunens byggnadskontrollant Olof Ekberg som platskontrollant och

6. att arkitekt John Åkerlund, Stockholm, anmodas uppgöra fullständiga entreprenadshandlingar."

I anslutning till dessa beslut uttalade fullmäktige det önskemålet, att kyrkorådet eller av rådet utsedd kommitté i tid skulle företaga nödiga åtgärder för ev upptagande av behövligt lån. Vid detta sammanträde förklarade sig komminister Olof Ternert villig att slutföra sina tidigare påbörjade underhandlingar med bolag och enskilda rörande gåvor till den planerade kyrkan, och accepterades detta erbjudande av fullmäktige.

De förberedande åtgärderna för kyrkobygget i Rönnöfors var nu i det närmaste slutförda, varför kyrkorådet den 16 juli 1952 kunde utse byggnadskommitté. Sedan ordf. och rådets ledamöter i huvudförsamlingen förklarat sig ej böra komma i fråga, utsagos Magnus Rönnögård, Olof Ternert, Bror Eriksson, Birger Janegren samt Ernst P. Sundström. Dessa konstituerade sig sedan med Olof Ternert som ordf., Bror Eriksson kassör och Ernst P Sundström sekr i september samma år diskuterades i rådet frågan om att söka bidrag ur renbetesfonden, och utsåg fullmäktige den 27 december till kontrollant i stället för T. Klarén, som avsagt sig uppdraget, arkitekt Karl-Axel Suwe, Östersund.

Den utsedda kommittén hade nu att utannonsera och infordra anbud, vilket rörande byggnadsarbetena skulle vara kommittén tillhanda den 15 januari 1953. Till denna tidpunkt hade också sex anbud inkommit, och antogs byggmästare Per Olof Olofssons i Landön å kr. 273 900:–, vilket anbud, sedan en del poster fått utgå ur detsamma, justerades till kr. 252 700:–. Den 4 april beslöt kommittén, att erforderliga vvs-installationer skulle bortsättas till rörmontören Olle Nord, Jämtl-Änge, enligt löpande räkning och den 10 maj antogs bland sex anbudsgivare Offerdals Elektriska som entreprenör för de elektriska installationerna för ett belopp å 21 190:– kronor. herr Elliot Panther, Alsen, erhöll sedermera bland 7 anbudsgivare målningsarbetena för kronor 8 200:–. VM kontraktets underskrivande höjdes dock denna anbudssumma genom ytterligare påtaganden.

I mars månad 1953 påbörjades grundarbetena till kyrkan, sedan igångsättningstillstånd erhållits, och söndagen den 7 juni inmurade prosten Gösta Ullberg hörnstenen till den nya kyrkobyggnaden. Redan den 29 september stod kyrkan under tak, och man kunde denna dag celebrera händelsen med en taklagsfest.

Byggnadsarbetena hade alltså gått planenligt. Däremot hade de ekonomiska beräkningarna förryckts, då kommitténs vippdrag att hos Kungl Maj:t söka tillstånd om lån ej fullföljts. Saken hade dock vid flera tillfällen dryftats inom kommittén. Dessutom hade inga pengar bekommits av anslaget ur lappfonden. Kyrkorådet måste därför åter träda till och taga upp dessa båda frågor på nytt 1953, ett år efter dess slutbehandling av dessa ärenden. Den 9 sept 1953 beslutade nämligen kyrkorådet föreslå kyrkofullmäktige att hos Kungl. Maj:t söka prövning och fastställelse av ett lån å 125 000:– kronor för färdigbyggande av kyrkan i Rönnöfors. Därjämte skulle en anhållan göras hos Länsstyrelsen om att ett belopp å 20 000:– kronor utbetalades ur det av Kungl. Maj:t den 29 maj 1953 anvisade beloppet å 25 000:– kronor ur Statens lappfond. Dessutom kom det på kyrkorådets lott att besluta rörande den sanitära anläggningen. Rådet måste också övertaga frågan om användandet och omändringen av de gamla kyrkbänkarna. Ävenså förelåg i rådet och fullmäktige vid flera tillfällen behandling av ärendet rörande erhållande av förskott å det tidigare beslutade lånet och beviljande av extra anslag. Nämnd anhållan till Kungl Maj:t om rätt att upptaga lån översändes genom kyrkorådets ordförande den 23 november 1953 och förelåg medgivandet härom den 12 februari 1954.

Vad det gäller tillkomsten av den nya kyrkklockan lämnas i detta sammanhang en redogörelse. Den G december 1949 hade nedskrivaren av denna uppsats kallats för sjukbesök till f d hem äg Erik Halvarsson i Fiskviken. Vid detta tillfälle skrevs ett testamente, enligt vilket bland annat ett kontant belopp av 5 000:– kronor skulle utgå till fonden för Rönnöfors kyrka. Vid besök hos Halvarsson i december 1953 hade då denne upplyst, att han överlämnat nämnda belopp å arvet som förskott till komminister Olof Ternert för inköp av ny kyrkklocka. Därvid hade han erhållit löfte att få sitt namn å kyrkklockan. I byggnadskommitténs protokoll av den 10 januari 1954, § 4 står också att läsa följande: "När donator Halvarsson, Fiskviken, lovat skänka klocka till kyrkan till ett pris av 5 200:– kronor, beslöt kommittén att snarast beställa denna hos Bergholtz' klockgjuteri, Sigtuna.

Kort härefter hade emellertid konsul Ewald Larsson, Kilafors, lovat donera det behövliga beloppet till en ny kyrkklocka. I införda paragrafer efter två justerade protokoll redogöres för denna sak, samt förklarar byggnadskommitténs ordf., att Erik Halvarsson "medgivit ändring av gåvans användande", varför "kommittén med anledning härav beslöt beställa klocka i enlighet med donator Evald Larssons önskan".

Detta ärende upptogs därefter i juni 1954 till behandling i kyrkorådet. Det hade nämligen vid bouppteckning efter Erik Halvarsson den 14 juni 1954 av bussägaren Olof Nilsson, i hans egenskap av vårdgivare och släkting till den avlidne, påpekats, att Erik Halvarssons förskott å 5 000:– kronor i arvet avsåg kyrkklocka i Rönnöfors med Erik Halvarssons namn därpå. På grund av detta herr Nilssons meddelande och andra informationer ansåg både boutredningsmannen och arvsfondens ombud samt verkställaren av Halvarssons testamente, att kyrkorådet borde kontaktas i denna sak. Detta i all synnerhet då det påpekats, att Halvarsson ej medgivit ändring av sin gåva.

Kyrkorådet ansåg för sin del, att den gamla offerdalingen och hedersmannen borde ha fått kvarstå som donator och fått sitt namn på klockan. På grund därav beslutades att upphängning och uppmonterig under för handen varande omständigheter icke finge ske, då den beställda klockan ej försetts med Erik Halvarssons namn. Med anledning därav skulle kommittén med det snaraste inkomma med yttrande och förslag för sakens ordnande. Detta rådets beslut blev dock icke beaktat, utan uppsattes klockan med Evald Larssons namn.

I juni månad började samtliga arbeten jämte inredning, utsmyckning m.m. vara i det närmaste färdiga. Som rådgivare och behandlare av väggytor hade anlitats konstnären Erik Jerkke, Ålsten. En vacker altarmålning hade utförts av konstnären Torsten Nordberg, Stockholm. Genom förmedling av Nordlunds musikhandel, Härnösand, hade inköpts och byggts en ny orgel av fabrikat Werner Bochs, Kassel, Tyskland. Orgeln hade disponerats av musikdirektör Waldemar Åhlén, Stockholm, med 10 stämmor men med möjlighet till utbyggnad för 14 stämmor. Förut förefintlig glasmålning, föreställande den gode herden, hade inplacerats i korväggen ovanför altarmålningen. De två förutvarande malmkronorna hade renoverats och fyra nya kronor i samma stil hade anskaffats från Erik Jonssons gelbgjuteri, Skara. Dessutom hade minnestavlor uppsatts i vapenhuset.

Allt var nu klart för invigning, och redan vid kyrkofullmäktiges sammanträde den 16 maj började denna detalj att ventileras. Därvid utsågs kyrkoherde E Boman, folkskollärare H Björkqvist och kyrkvärden C A Edholm att jämte byggnadskommittén utforma programmet för denna högtid. Vid sammanträde den 6 juni i Rönnöfors församlingshus fastställdes också riktlinjerna för kyrkoinvigningen.

Invigningssöndagen hade fastställts till den 4 juli. Den ingick med ett strålande sommarväder. Redan tidigt började folk strömma till från när och fjärran och den stilrena, guldgula fasadtegelkyrkan lyste mäktigt och välkomnande mot de nära tusentalet människor, som infunnit sig för att fira högtiden. Invigningen började kl 10 och förrättades av biskop Gunnar Hultgren. Som assistenter fungerade kontraktsprosten Gösta Ullberg, Kall, kyrkoherde Elov Boman, Offerdal, komministrarna J Tjernström, Näskott, Erik Rembrink, Jättendal, samt diakon Sture Forsegård, Mörsil, och kyrkvärdarna Magnus Rönnögård och Jonas Olenäs.

I sitt invigningstal utgick biskopen från psaltaren, psalm 48, vers 10: "Vi tänka, o Gud, på din nåd, när vi stå i ditt tempel." Han uttryckte först sin glädje över att få inviga den nya kyrkan, som tillkommit genom mångas eniga och samfällda ansträngningar under hägnet av Guds nåd. Biskopen sade också bland annat: Denna kyrka är ett bevis på vad givmildhet, skaparglädje och yrkesskicklighet kan åstadkomma. Men om denna byggnad är ett verk av människor, »å är det framförallt ett Herrens tempel, som han vill taga i besittning och bruka för att bevisa sin gudomliga nåd. Därför tacka vi Gud för allt i denna kyrka, som är ägnad att uppenbara hans härlighet.

Vid invigningshögtiden sjöng Offerdals kyrkokör Fädernas kyrka av Aulén och Davids psalm 103 av Wennerberg, varvid konsertsångaren Torsten Hising utförde solopartiet. Domkyrkoorganisten C Håkansson, Härnösand, tjänstgjorde vid orgeln.

Omedelbart efter invigningen följde högmässa med predikan av komminister Ternert och altartjänst av de övriga assisterande prästerna. Även i denna medverkade kyrkokören och konsertsångaren Hising.

Efter högmässan följde en två timmars rast före högtidsgudstjänsten. Församlingen bjöd då alla besökare på kaffe, som fick en strykande åtgång. Men kommitterade hade räknat både med vackert väder och massinvasion, och ingen behövde bli utan.

Senare på eftermiddagen var det särskild högtidsgudstjänst, där prosten Gösta Ullberg predikade över Petrus" första brev 2:5. Han förklarade bl a, att vi människor äro levande stenar i det tempel Gud bygger här på jorden. Komminister Olof Ternert gav sedan en historik över kyrkans tillkomst samt nämnde alla bidragsgivare. Som avslutning på denna minnesrika dag, som sent kommer att glömmas, sjöngs psalmen "Herre signe du och råde".

Offerdals församling stod därefter som värd för middag, anordnad i Rönnöfors prästgård, vid vilken biskopen, assisterande präster, kommittéledamöter, arkitekten, gåvogivare m fl närvoro.

I detta sammanhang är det kanske på sin plats att också nämna något om kostnaderna för kyrkan. För att klargöra detta följer då ett sammandrag av utgifterna, upprättat av byggnadskommitténs kassör Bror Eriksson.

"Byggmästare Olofsson enligt anbud ............ 253 200:–
extra arbeten. .......... 5 335:14
Elektriska installationer enl. anbud .............. 20 600:–
och extra arbeten ....... 2 562:10
Sanitära arbeten enligt anbud .................. 2 500:–
extra ......................... 3.621:10
Målningsarbeten enligt anbud. .................. 8 200:–
extra .......................... 2 502:77
Altar- och dekorationsmålning .................. 12 888:–
Ritningar ..................................... 20 598:25
Kontroll ..................... ................ 6 727:80
Orgel ......................................... 28 400:–
Planeringsarbeten .............................. 9.555:98
Kostnader för högtiden ........................ 2 331:25
Upphängningsarmatur för lillklockan ............ 250:–
Förgyllning av korset .......................... 1 200:–
Lyse och värme under byggnadstiden ............ 1 655:45
Resor, sammanträden. .......................... 708:20
Annonser, porton och div. frakter ................ 464:70
Diverse utgifter ............................... 587:05
Summa kronor 383 887:79

Till summan 383 887:79 kronor kan sedan läggas ytterligare poster, som likviderats direkt genom kyrkokassören, nämligen för ritningar 2 883:83 kronor, till Offerdals elektriska 2 020:11 kronor samt några mindre utlägg å tillsammans c:a 2 000:— kronor, varav följer att de kontanta utläggen genom byggnadskommitténs kassör och kyrkokassören skulle röra sig om 390 791:73 kronor. Av denna summa utgör 330 402:78 kronor församlingens utlägg för kyrkbygget av utdebiterings- och brandstodsmedel samt 60 388:95 kronor gåvomedel. I dessa sist nämnda medel ligger då 25 000: – kronor från lappfonden, som främst tilldelats församlingen genom kyrkorådets medverkan samt 8 388:95 kronor av förut nämnt arv efter Erik Halvarsson, Fiskviken, vilket tillförts fonden för Rönnöfors kyrka genom kyrkoherde Klöv Romans medverkan. Återstoden 27 000: – kronor har tillförts kyrkbygget av gåvor genom komminister Olof Ternert. Häri ingår då 10 000: – kronor från Wifstavarfs AB till altarmålning, 8 000: – kronor från Svenska Cellulosa AB, 5 000: – kronor från Hissmofors AB och 500: – kronor från direktör O. Fried, Stockholm, samt 3 500: – i övriga gåvomedel. Man skulle alltså kunna säga, att i hittills nämnda gåvomedel 28.400: – kronor använts till inköp av orgeln, 10 000: – kronor till altarmålningen och 3 860: – kronor till dekorationsmålning, samt att 18 128: – kronor lagts i själva kyrkobygget, vilket således skulle ha dragit en kostnad av 348 539:78 kronor.

Byggnadskommitténs ordf. har dessutom haft till sitt förfogande minst 8 188:97 kronor. Av dessa medel synes 7 188:97 kronor ha gått till inredning av sakristian samt till kyrkvärdsstolar, textilier, prydnadsföremål m.m. Härtill kan nämnas värdet av den tidigare omskrivna och av konsul Ewald Larsson, Kilafors, Skänkta kyrkklockan å 5 200: – kronor. Senare fick också församlingen genom kyrkvärden Magnus Rönnögårds medverkan från Sundsvalls Enskilda Bank mottaga en vacker dopfunt, värd 5 000: – kr. Sammanfattningsvis skulle då kunna sägas, att gåvomedlen till kyrkan kunna beräknas till 60 388:95 + 7 188:97 + 5 200: – + 5 000: – kronor = 77 777: – kronor. Övriga värdeföremål, som överlämnats i gåvor, såsom stenskulpturen, silverstakar, mässkrudar, kollekthåvar, kormatta, altarmatta m.m. borde också kunna värderas till 9 000: – kr. Gåvosumman skulle då stiga till c: a 87.000: – kronor, varav c: a 49.000: – kronor genom komminister Olof Ternerts medverkan och 38.000: – kronor genom kyrkorådets, kyrkoherde Elov Bomans och kyrkvärden Magnus Rönnögårds medverkan. Själva kyrkan, planeringsarbeten, inventarier, textilier, arkitekt- och konsultarvoden m.m. inräknade, skulle kunna värderas till c: a 409 000: – kronor.

Av denna redogörelse framgår, att Rönnöfors vackra kyrka främst kommit till genom kyrkorådets målmedvetna och ekonomiskt planmässiga arbete för att främja tillkomsten av detta byggnadsprojekt. Även kyrkofullmäktige har alltid haft en välvillig inställning till denna ifråga. Rönnöfors kyrkvärdar har i sin egenskap av ledamöter i kyrkorådet varmt verkat för kyrkfrågans lösande, så ock denna bygds ledamöter i kyrkofullmäktige. Ett förtjänstfullt och intresserat arbete nedlades också under byggnadstiden av byggnadskommittén och har reseersättning utgått till ordf. och ledamöter. Till nämnda insatser får man också räkna en stor allmänhets välvilliga bidrag i form av pengar, vackra gåvor och prydnader till kyrkan.

Så några ord om altartavlan, stenskulpturen och dopfunten.
Altartavlan är en muralmålning, utförd av konstnären Torsten Nordberg, Stockholm. Tavlan är c: a 2,5 x 3,5 meter och visar fyra bibliska -motiv:
Nederst till vänster Såningsmannen, el fyrahanda sädesåkrar, Mark 4.

Överst till vänster Den förlorade sonen, Luk 15. (Som en kuriositet kan nämnas, att även modern i hemmet kommit med i konstnärens framställning). Överst till höger Änkans skärv, Mark. 12. Nederst till höger Den barmhärtige samariten, Luk 10.

Målningen är icke extremt "modernistisk", utan den är hållen i naturalistisk lättfattlig framställning utan symboler och bildar en vacker fond till altaret, vilket den till större delen omgiver. "Altarets levande blommor smälta direkt in i Galiléens kullar."

2. Stenskulpturen, som är placerad på väggen ovanför predikstolen, är c: a 50 cm. hög och i svart färgton. Den torde vara värd c: a 2.(MM): – kronor och är skänkt vid kyrkans invigning av kyrkans arkitekt. Skulpturen är utförd av Ivar Jonsson, Stockholm, med symbolisk framställning: En knäböjande människa under en ängels vingar.

3. Dopfunten är utförd i kolmårdsmarmor år 1955 av skulptören Carl Kimberg, Stockholm, och efter dennes död, fullbordad av bildhuggaren P A Palm, Stockholm. Dess vikt är över 500 kg. Bildfrisen i relief på kupans yttersida föreställer följande tre motiv: Heliga tre konungars tillbedjan, flykten till Egypten samt Jesus välsignar barnen. Dopfunten är, som tidigare nämnts, skänkt av A H Sundsvalls Enskilda bank till minne av dess grundare Erik Berggren från Berge. Den invigdes den 18 december 1955 av kyrkoherde Elof Boman, som i sitt invigningstal utgick från dopfuntens vackra bildspråk. Därefter framfördes ett tack till Sundsvalls Enskilda banks styrelse och dess närvarande representanter med bankdirektör Karl Brinkman i spetsen.

I avsnittet örn kapellet har också beskrivits kyrkogårdens tillkomst, varför även här skall nämnas något om denna kyrkogårds omplacering och utvidgning. Redan vid fullmäktiges sammanträde den 18 maj 1047 ordades om att "utvidgning av Rönnöfors kyrkogårdsområde snart vore en aktuell fråga". I samband med förberedelserna till utvidgningen av huvudförsamlingens kyrkogård uppdrogs åt "Firma Kyrkogårdstjänst", Örebro, att också uppgöra förslagsritningar för Rönnöfors i berörda hänseende. Dessa blev dock aldrig nöjaktigt upprättade, varför kyrkorådet överlämnade uppdraget till trädgårdskonsulent Per Zetterström, Östersund. Dock dröjde det ända till år 195G, innan upprättade 'handlingar till detta ärende förelågo. Då företeddes nämligen i kyrkorådet ritningar till omplanering och utvidgning av Rönnöfors kyrkogård, uppgjorda i maj 1955 samt beskrivning till dessa av den 2 juli 1956 och approximativ kostnadsberäkning å 17 500: – kronor för gamla området och 69 100: – kronor för nya kyrkogården, summa kronor 36 600; –. På grund av de stora kostnaderna ville rådet icke vid detta tillfälle taga slutgiltigt avgörande till frågan. I stället beslutades att på ort och ställe undersöka, huruvida någon billigare lösning vore möjlig. Vid kyrkorådets besök i Rönnöfors den 20 september 1956 beslutades att i enlighet med omplaneringsförslaget av gamla kyrkogården snarast låta verkställa ändring av entrén samt i samband därmed iordningställa de 18 nya gravplatser, som 'härvid skulle utvinnas för att på så sätt möta det mest trängande behovet. Dessutom uppdrogs till ordföranden att rådgöra med trädgårdskonsulent Per Zetterström, huruvida det inte skulle ställa sig billigare att förlägga utvidgningen nordväst om gamla kyrkogården i stället för som planerat sydost om densamma. Detta ledde till att nya ritningar måste upprättas för det nya området. På grund därav kunde först i november 1958 företes ett av Hushållningssällskapets i Östersund trädgårdsavdelning åren 1956 och 1957 upprättat nytt förslag till utvidgning och renovering av Rönnöfors kyrkogård samt därtill hörande orienterande beskrivningar och approximativa kostnadsberäkningar, uppgjorda i november 1958 av trädgårdskonsulent Per Zetterström. Av kostnadsberäkningarna framgick nu att renoveringen skulle draga en kostnad av 19 200: – kronor och utvidgningen ett belopp av 69 000: – kronor, summa kronor 88 200: -. Detta förslag godkändes av fullmäktige den 28 december 1958. Den 12 februari kunde så ordföranden översända samtliga handlingar i ärendet till Kungliga Byggnadsstyrelsen med anhållan om deras godkännande. Förslaget fastställdes av nämnda instans den 5 maj 1959. Under detta år fortsattes och fullbordades omplaneringen av gamla kyrkogården under ledning av trädgårdsmästare John Steen, Nälden. Dessutom utfördes vissa sprängningsarbeten och jordfyllningar m.m. å nya området. Påföljande år färdigställdes utvidgningsområdet, som då dragit en kostnad av c: a 90 000: – kronor. Invigningen ägde rum den 18 september 1960. I strålande brittsommar väder förrättades denna av prosten Gösta Ullberg, som också uttalade sin beundran över den vackra anläggningen.

Efter denna historik om den kyrkliga utvecklingen i Rönnöfors under en tidrymd av ungefär 100 år, kan det till sist med glädje konstateras, att församlingsdelen är väl rustad. Med kännedom om rönnöforsbornas kärlek till sin kyrka kan man också vara förvissad om, att de även i fortsättningen komma att värna och vårda sitt kyrkliga arv till tro och uppbyggelse.

Källor: Protokolls- och kassaböcker.

 

Go to top